Kategorier
#3/2019 Fågellokaler Fyndsammanställningar

Höst på Smitten – Stans bästa sträcklokal i backspegeln

FpV nr 3/2019, s. 12-15

Kristoffer Nilsson

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

flyttfågelstråk DET FANNS EN tid när jag bodde i Göteborg och mina höstar kretsade mycket kring att bevaka tättingsträcket vid Smithska udden. Smitten var på den tiden en av Västkustens bäst bevakade sträcklokaler och fågelräkningarna visade att det på den tiden var Göteborgs överlägset bästa sträcklokal, kvantitativt sett. Det var ingen ny information. Fågelskådare hade stått vid Smitten redan under 1970-talet och upptäckt uddens potential. Göteborg är ju annars en stad med tämligen få lämpliga uddar mot havet. Mitt intresse för Smithska udden föddes i början av 2000-talet och jag fascinerades lika mycket av fågelrörelserna som av den magnifika utsikt man hade från obsplatsen, över Amundön i söder och den södra skärgården i väster. Soluppgångarna i öster var också väldigt betydelsefulla och det är väldigt få cykelturer till Smitten jag ångrat genom åren. Även om det inte passerade väldigt många fåglar vissa dagar så var det alltid en strålande start på vilken dag som helst att få stå på Smitten. Under höstarna 2002–2009 tillbringade jag delar av 521 dagar på Smithska udden mellan 1 augusti och 20 november. Jag räknade drygt 1,4 miljoner fåglar varav ungefär hälften var bo-/ bergfinkar. Vi nöjer oss med det som statistik från dessa år. Resten av denna text kommer istället främst handla om när olika fågelarter passerade vid Smitten under hösten och då mycket säkert är ganska likt även den kommande hösten så kan texten kanske fungera som en liten vägledning till hur vissa av våra flyttfåglar lämnar landet. Jag har valt att skriva denna text helt improviserat och förmedla minnesbilder tio år efter den sista hösten jag stod på Smitten. Jag har alltså inte gått tillbaka och tittat på de artiklar jag skrev efter varje säsong och publicerade i FpV så någon detalj kan jag säkert minnas fel, men det bör vara marginellt. TROPIKFLYTTARE I AUGUSTI Inledningen av månaden bjöd i regel på låga antal av tropikflyttare såsom trädpiplärkor, gulärlor och svalor. Antalet ökade successivt under månaden och kulminerade i regel under andra halvan av augusti. Dagar med fyrsiffriga antal för tornseglare, trädpiplärkor och gulärlor förekom. Vissa år var antalet mindre korsnäbbar högt och bland dessa kunde bändelkorsnäbbar finnas med. Sällsynt noterades biätare, skräntärna och ängshök. En art som drog förbi, nästan varje höst, var ortolansparven. Den är gissningsvis mycket mer sällsynt nuförtiden. Detsamma gäller förmodligen även rosenfinken. Augustimorgnarna var ofta magnifika. Solen värmde upp morgonen snabbt och fåglarnas lockläten var i regel lätta att upp- Under åtta år följde Kristoffer Nilsson det mäktiga höststräcket över Smithska udden. Väldiga rörelser av ringduvor och kajor gjorde lika djupt intryck som enstaka glimmande obsar av biätare, gulhämpling, ängshök och islom. TEXT : KRISTOFFER NILSSON KRISTOFFERNILSSON6@GMAIL.COM 12 Fåglar på Västkusten 3/2019 HÖST PÅ SMITTEN STANS BÄSTA STRÄCKLOKAL I BACKSPEGELN Kristoffer Nilsson minns spanardagar på Smitten. Bild: KARIN MAGNANDER flyttfågelstråk En storla bb passerade en gång på sydsidan, efter en storm Fåglar på Västkusten 3/2019 13 I september kunde lockande forsärlor höras redan i den första gryningen, när Smittens spanare tog sig upp mot obs-platsen. höst på Smitten Morgnar na blev ganska snabbt allt mörkare och kyligare under september, men gryningarna var kanske som allra vackrast då fatta från den ljusblå himlen. Det kunde vara desto svårare att få syn på dem mot den bakgrunden. Jag minns framför allt grå flugsnappare i slutet av augusti. De stod ofta i talltopparna och gjorde åtskilliga sträckförsök, men sågs sällan lämna udden. FÖRSTA HALVAN AV SEPTEMBER Tropikflyttarna började successivt minska med få undantag där ladusvalan nog var det tydligaste. Ladusvalans sträcktopp inföll ofta före 15 september. Så var det även för sädesärlan och den mycket mer sällsynta rödstrupiga piplärkan som var årligt förekommande. Grönsiskor, bofinkar, ängspiplärkor och järnsparvar började uppträda i högre antal och den första sträckande taltrasten dök upp. Unga bivråkar och bruna kärrhökar sågs främst under denna period och sällsynt kunde någon lärkfalk ses. En storlabb passerade en gång på sydsidan, efter en storm. Morgnarna blev ganska snabbt allt mörkare och kyligare under september, men gryningarna var kanske som allra vackrast då. Lockande forsärlor hördes i regel redan i den första gryningen när jag promenerade upp till obsplatsen. Det behövdes i regel inte så mycket mer för att göra mig glad den dagen. Fågelskådning är ett stort privilegium i många avseenden. Bild: MAGNUS RAHM flyttfågelstråk 15 SEPTEMBER – 15 OKTOBER Enstaka tropikflyttare kunde ses en bit in i oktober och under denna period passerade överlägset flest fåglar över Smitten. Morgnar med tusentals ängspiplärkor och tiotusentals bofinkar inföll i regel först i samband med ett kalluftsinbrott runt den 20 september och sträcktoppen för dessa båda arter var i regel under slutet av september. Även arter som grönsiska, sävsparv och forsärla toppade då. I samband med kalluftsinbrott i början av oktober kom den första riktigt bra ringduvedagen. Tiotusentals duvor flög i de mest fantastiska formationerna över Näsetudden. Några dagar senare kom kajorna för första gången under hösten – i tusental, redan i gryningen. Deras sträcktopp var ofta väldigt punktlig med fantastiska morgnar i mitten av oktober. Smithska udden var på den tiden en av landets främsta lokaler för sträckande kajor, antalsmässigt. Andra arter som började dyka upp i högre antal under denna period var bergfinkar, större korsnäbbar (om det var sådana år), lappsparvar, trädlärkor, skogsduvor och mesar. Bland de sistnämnda var blåmesen vanligast. Varje år noterades även svartmesar, talltitor och stjärtmesar. Vid månadsskiftet och en bit in i oktober var det oftast bäst fart på mesarna. Sällsynt, men regelbundet, noterades varfåglar och ännu mer sällsynt observerades gulhämpling, jordugglor och större piplärkor. Bland alla fantastiska upplevelser på Smitten är det nog gryningarna med de enorma flockarna av kajor, och vissa duvmorgnar, som etsat sig fast i mitt minne för alltid. Jag kommer till exempel aldrig glömma en oktobermorgon då drygt 23 000 ringduvor flög söderut under två timmar. Eller rättare sagt, det var så många jag hann räkna. Det faktiska antalet var säkert betydligt högre eftersom flockarna var tämligen svåra att upptäcka på himlen. Jag valde nästan alltid att bara använda mig av handkikare på Smitten och ”skådade” mest med öronen. SLUTET AV OKTOBER OCH NOVEMBER Goda sträckdagar med kajor och ringduvor kunde fortsätta i slutet av oktober och trastarna började dyka upp i större antal. Både rödvingetrast och björktrast kunde räknas i tusental. Arter som grönfink, gulsparv och vinterhämpling hade sin sträcktopp och med lite tur kunde man höra någon snösparv. Flockar med gäss passerade främst i samband med kalluftsinbrott vid månadsskiftet. Bland sällsyntare arter noterades berglärkor några höstar, en svartnäbbad islom flög förbi och en trädpiplärka sågs en gång i början av november. Vissa morgnar var extremt kalla i slutet av perioden. Flera av dessa morgnar var det svårt att få ihop hundra fåglar i sträckprotokollet! Men på något sätt spelade det inte så stor roll om det var 40 000 fåglar i sträckprotokollet eller bara 50. Genom att besöka en plats så regelbundet som jag gjorde under denna tidsperiod blev varenda besök en viktig pusselbit i en mycket större helhet. Jag visste ofta redan när jag åkte hemifrån att vissa morgnar skulle bli bättre eller sämre, rent fågelmässigt, men jag visste aldrig hur gryningen skulle se ut eller om det plötsligt stod en mård i ett stenröse, om kråkorna upptäckte en berguv i talldungen eller om den där oväntade arten skulle passera just den morgonen. Och vissa morgnar, när jag trodde att det skulle bli sämre, blev jag överraskad av att det var massor av fåglar. Det är något av det bästa med fågelskådning – att det oväntade händer när man minst anar det. Särskilt om man, som jag, mest har fokuserat på att följa flyttfågelrörelser vid olika platser. Då dyker överraskningen upp från ingenstans, smeker sinnesorganen en kort stund och försvinner därefter spårlöst, men har ändå generöst skapat fantastiska minnesbilder för alltid. SMITHSKA UDDEN IDAG? När jag skrev detta kapitel gick jag tillbaka till de artiklar jag publicerade under 2000-talet för att kunna presentera exakta antalsuppgifter. Idén med detta kapitel växte fram när jag skrev den övriga texten och kommer här beröra vissa arters uppträdande under 2000-talet och hur jag tror att det ser ut vid Smitten i höst. Jag har valt ut fem arter och Det är nå got av det bästa med fågelskådning – att det oväntade händer när man minst anar det! 14 Fåglar på Västkusten 3/2019 Bild: ANNIKA RASTÉN Bild: ANNIKA RASTÉN Större korsnäbb. Gulärla. Lappsparv. en artgrupp som jag tror har ett annat uppträdande vid Smitten idag än vad arten hade för 10–15 år sedan. Staren var ganska sällsynt i början av 2000-talet med årssummor på under 500 ex. Trenden var ökande under perioden och 2009 passerade 3 176 starar. Jag tror att man ganska enkelt skulle få ihop högre antal nuförtiden. En art som då var ganska fåtalig var gulsparven. 2006 räknades 340 gulsparvar och den högsta dagssumman hittas den 14 oktober samma år med 58 ex. Jag har tyvärr svårt att tro att motsvarande tal i slutet av 2010-talet är i närheten av dessa. Kråkan visade en tydligt negativ trend under perioden och vissa års totalsummor hamnade under 100 ex under senare delen av 2000-talet. Den trenden tror jag tyvärr har stabiliserat sig på lägre nivåer. Sånglärkan var aldrig särskilt vanlig under 2000-talet. I genomsnitt räknades 92 sånglärkor per höst och det antalet är nog tyvärr något lägre nu. Forsärlan visade en tydligt uppåtgående trend under 2000-talet. Totalt passerade 160 forsärlor hösten 2006 och det var den högsta säsongssumman. Jag tror att den hade haft svårt att klara sig som rekordnotering i år. Avslutningsvis vill jag beröra gässen. 2009 sågs bland annat två spetsbergsgäss, åtta sädgäss, 1 670 grågäss, fyra prutgäss, 18 vitkindade och 29 kanadagäss. Spetsbergsgäss borde vara lättare att se, liksom sädgäss (rasen rossicus) och vitkindade. Grågässen och kanadagässen borde också kunna passera i högre antal medan prutgåsen, då som nu, troligen är en raritet vid Smitten. EN SÄRSKILD PLATS I MITT HJÄRTA Det känns nästan overkligt att det har gått tio år sedan jag räknade fåglar vid Smitten den sista hösten 2009. Än idag går det inte en vecka utan att jag på något sätt tänker på Smithska udden. Det är en plats som har fått en särskild plats i mitt hjärta och det är med stor tacksamhet jag blundar en stund och ser solen gå upp över Hovås i öster och en trädpiplärkas lockläten når mina öron. Jag upptäcker den lilla fågeln mot en molntuss på himlen och hon flyger en kort omväg i en cirkel innan hon bestämmer sig för att flyga ut över vattnet mot Amundön och fortsätter sedan sin resa över Europa och stora delar av Afrika för att nå vinterkvarteret. Det är väldigt lätt att fyllas av värme när jag tänker tillbaka på allt vackert jag hade förmånen att uppleva där. Tack för alla fantastiska upplevelser, Smithska udden. # Fåglar på Västkusten 3/2019 15 höst på Smitten Bild: BJÖRN DELLMING Bild: BJÖRN DELLMING Bild: ANNIKA RASTÉN Rovfåglar som bivråk, lärkfalk, och till och med ängshök har kunnat räknas in under nio år på Smitten. Mindre korsnäbb. Augusti kunde ge stora mängder tornseglare. Bild: ANNIKA RASTÉN

Kategorier
#3/2019 Fågellokaler

Götaledstoppen – Otippad spanarkulle i väster

FpV nr 3/2019, s. 35-37

Johan Svedholm

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

GÖTALEDSTOPPEN OTIPPAD SPANARKULLE I VÄSTER FÅGELLOKALER För många är det nog en väl förborgad hemlighet att Hisingen har en alldeles egen Brudarebacke. Ja, alltså ett konstgjort berg med milsvid utsikt där ringtrastar hopas om våren. TEXT : JOHAN SVEDHOLM JOHAN.SVEDHOLM@GOF.NU TILL SKILLNAD FRÅN den riktiga Brudarebacken är det ingen gammal soptipp som döljer sig under grässvålen på Götaledstoppen. I stället finns här 800 000 kubikmeter lera och sten från grävningen av Götatunneln. Det är således ett ungt berg vi har att göra med, dess anor sträcker sig inte längre än till början av 2000-talet, om vi inte med anor menar den postglaciala lerans historia förstås. Göteborgs stad ville nog helst att berget – sådär lite göteborgsvitsigt anknytande till Vädermotet och de närliggande gatorna med väderleksnamn – skulle kallas ”Väderutsikten”, men det är ett namn som i alla fall knappast slagit rot i fågelskådarkretsar. Bergets tillblivelse kom som en uppenbarelse för oss hisingsfantaster som inget hellre önskade än en utkikspunkt som inte var nedlusad med träd eller andra störande moment. Till en början var det något av ett äventyr att ta sig upp på toppen, och det var nog inte heller meningen att någon skulle göra det att döma av mängden staket som fick forceras på olika vis för att nå upp. Mina första besök ett par disiga aprilmorgnar gav dock utdelning direkt i form av rastande lappsparv och ringtrast, så det var uppenbart att lerhögen hade potential! Jag har därefter besökt området under olika årstider och vid olika väderförhållanden. Mest frekvent har jag varit där under hösten, ofta i samband med den inventering av sträckande rovfåglar som genomförts i regi av GOF:s inventeringskommitté. Där ingår Götaledstoppen i det pärlband av lokaler från Hönö i väster till Björketorp i öster vilka är tänkta att täcka in rovfågelsträcket över Göteborgsområdet så väl som möjligt. Fortfarande är dock området sorgligt underskådat och mycket återstår att utforska, inte minst gällande vårsträcket, vilket jag hoppas att denna artikel kanske kan inspirera till. Toppen är belägen i södra Biskopsgården, i anslutning till Vädermotet och Biskopsgårdens in- Bild: JOHAN SVEDHOLM Fåglar på Västkusten 3/2019 35 göteborgsk fågelhistoria 36 Fåglar på Västkusten 3/2019 dustriområde. Den är så gott som trädlös och täckt av frodig gräs- och högörtsvegetation vilken slås årligen. Asfalts- och grusstigar leder upp mot toppen, och högst upp finns ett par utsiktspunkter varav den ena är skyddad av en rejäl träpalissad som ger fint lä under blåsiga dagar. Utsikten är utmärkt åt alla håll utom i nord och nordost, där Sjumilaskogens ås delvis döljer himlavalvet. I omgivningen finns förutom industrimark och en komplicerad infrastruktur även den nyss nämnda Sjumilaskogen, ett kommunägt rekreationsområde där inget kommersiellt skogsbruk sker. Detta gör att här finns ett relativt rikt fågelliv med exempelvis korsnäbbar, fyra arter hackspett, samtliga våra barrskogsmesar och ett bra nattskärrebestånd. Samtliga dessa arter ses/hörs regelbundet även från Götaledstoppen. Ett strövtåg genom Sjumilaskogen kan varmt rekommenderas, i synnerhet som den lilla men naggande goda fågelsjön Svarte mosse, hem för Göteborgstraktens största skrattmåskoloni, ligger på andra sidan skogen i anslutning till Biskopsgårdens bostadsområden. Den kanske största nackdelen med området där det ligger likt en frikadell i trafikspagettin är att det tidvis är gravt bullerutsatt. Den aldrig sovande göteborgstrafiken gör sig ständigt påmind, vilket kan vara nog så frustrerande när luften är fylld av sträckande tättingar. Tidiga helgmorgnar kan det vara förhållandevis tyst, men helt ostört går inte att räkna med att det ska bli oavsett tid för besöket. Området är ändå väl värt ett besök oavsett årstid, men det är framförallt som sträck- och rastlokal under vår och höst som det visar sig från sin fördelaktigaste sida. Ett icke föraktligt sträck av såväl tättingar som större fåglar passerar över Hisingen, och vid rätt väderförhållanden går en hel del rakt över Götaledstoppen – om än på bred front eftersom tydliga ledlinjer i landskapet saknas. Med rätt väderförhållanden menas, åtminstone höstetid, svaga vindar, gärna från SO-sektorn. Vid friskare NO-vindar under hösten kan rovfågelssträcket vara bra. VINTER Vintertid är det lugnt på toppen och fågellivet är sparsamt, men övervintrande tornfalkar, ormvråkar och duvhökar kan hålla till i området. Varfågel håller vinterrevir i området vissa år och vinterståndare kan dra till sig steglitser, gråsiskor och andra fröätare. Även berguv har observerats och torde ha goda jaktmarker i området. Tittar man ut över hamninloppet finns goda chanser att se pilgrimsfalk och kanske även havsörn. Vissa vintrar födosöker mycket trastar i området och rödvingetrast och dubbeltrast har observerats vintertid. VÅR Vårsträcket är som nämnts relativt outforskat, men det finns ingen anledning att tro att inte svanar, gäss, tranor och rovfåglar passerar toppen i samma utsträckning som på liknande lokaler i närheten. Piplärkor, järnsparvar och andra tättingar kan rasta i goda antal. Ringtrast och lappsparv rastar regelbundet och tillfälligtvis har röd glada och havsörn noterats. SOMMAR Sommaren är en lugn period, men också sommarbesökaren kan belönas med fina fågelobservationer. Sånglärkan, hårt trängd i det moderna jordbrukslandskapet, tycks ha hittat en fristad på Götaledstoppens gräsytor och häckar med något eller några enstaka par. Insektsproduktionen kan ibland vara god vilket leder till att stora mängder tornseglare, ladusvalor, hussvalor samt enstaka backsvalor – de sistnämnda häckar vissa år i den närliggande bergtäkten Vikan – kan samlas i lufthavet ovanför toppen. Nattliga besök kan också löna sig; från kraftledningsgatan som går öster-/ norrut genom Sjumilaskogen hörs nattskärror, vilka även stundom kan ses jaga nattfjärilar över toppens gräsmarker. Enstaka kärrsångare sitter i buskridåerna nedanför toppen, där potential även torde finnas för mer rara nattsångare. HÖST Höstetid kan ett stundtals riktigt bra sträck av i synnerhet tättingar och rovfåglar passera Götaledstoppen. Några exempel (toppnotering inom parentes efter artnamnet): bo-/bergfink (5 851), ängspiplärka (1 791), gulärla (547), järnsparv (78), ringduva (6 830), ormvråk (58), sparvhök (24) och tornfalk (12). Detta är emellertid rekord som bara Tidiga helgmorgnar kan det vara förhållandevis tyst En rejäl träpallisad ger fint lä under Bild: JOHAN SVEDHOLM blåsiga sträckdagar. FÅGELLOKALER Fåglar på Västkusten 3/2019 37 HOLKSPECIAL väntar på att slås. Bland mer sparsamma men regelbundna sträckare kan nämnas bivråk, lärkfalk, stenfalk, pilgrimsfalk, kärrhökar, havsörn, skogsduva, nötkråka, forsärla, trädlärka och rödstrupig piplärka. Toppen drar också till sig rastande fåglar såsom buskskvätta, stenskvätta, sångare, piplärkor, sånglärka, lappsparv, vinterhämpling, ljungpipare och enkelbeckasin. Ringtrast rastar stundom även höstetid. Bland rarare gäster återfinns gulhämpling, röd glada, svärta, kustpipare, myrspov, brushane, berguv och jorduggla. ÖVRIGT Om det till äventyrs skulle uppstå svackor i fågeltillgången finns mycket annat för den naturintresserade att vila ögonen på. Längs den asfalterade vägen upp mot toppen återfinns en av Göteborgs rikaste lokaler för det sällsynta och rödlistade greniga kungsljuset och i anslutning till upplag för parkskötsel vid toppens fot kan mer eller mindre exotiska ruderatväxter hittas. Under soliga dagar kan rikedomen på dagfjärilar vara frapperande, även om artsammansättningen kanske inte är så spännande. Ett mycket påtagligt inslag höstetid är förekomsten av jätteröksvamp, vars myckenhet mig veterligen saknar motstycke i Göteborgsområdet. Hela toppen är ibland vitprickig av dessa gigantiska svampar vars diameter inte sällan når uppemot halvmetern. # Hela top – pen är ibland vitprickig av gigantiska jätteröksvampar Med kollektivtrafik: Närmast kommer man genom att ta buss 27 mellan Eketrägatan och Volvo Torslanda (beställningsturer på helgerna), och gå av på hållplatsen Ruskvädersgatan i Biskopsgårdens industriområde. Från hållplatsen följer man sedan Åskvädersgatan norrut till en bommad väg upp mot ett vattentorn. Följ denna väg drygt 100 m och vik sedan in på stigen åt vänster. Efter ytterligare ett par hundra meter tornar berget upp sig på vänster hand och det finns stigar upp mot toppen. Med bil: För den bilburne gäller fri gatuparkering i Biskopsgårdens industriområde som man når antingen från Hisingsleden i väster eller Yrvädersgatan i öster (följ skyltning mot Biskopsgårdens industriområde). Parkera lämpligen på Åskvädersgatan i mån av plats och följ sedan samma vägbeskrivning som under ”med kollektivtrafik”. Ett alternativ är att ställa sig i anslutning till infarten till Ruskvädersgatan 15 där det går bra att stå i vägkanten så länge man inte står i vägen på något vis, och sedan följa den bommade vägen förbi kommunens ris- och vedupplag och vidare upp på toppen. Vägbeskrivning Bivråk är en sparsam men regelbunden sträckare över Götaledstoppen. Dit hör även lärkfalk, stenfalk kärrhökar med flera. Bild: OVE FERLING