Kategorier
#1/2020 Skådarporträtt

Kim Larssons favoriter: Foto, fåglar & fyrar

FpV nr 1/2020, s. 30-32

Kerstin Hirmas

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

skådarporträtt KIM ÄR MEDLEM i GOF sedan två år tillbaka men fågelintresset är nygammalt. Hon var ofta ute tillsammans med sina föräldrar på havet och i skog och mark. Föräldrarna delade med sig av sina kunskaper om naturen och olika arter. – Det var inte bara en pippi vi såg, utan jag fick veta vilken fågel det var, berättar Kim. Det gällde inte bara fåglar, utan även blommor, svampar, träd, fiskar och vad som finns på stranden. Allt benämndes och om föräldrarna inte visste vad det var, så gick de hem och slog upp det. I sommarstugan fanns boken ”Fåglarna i färg” av Sigfrid Durango och den tillsammans med böcker i samma serie om blommor, träd, buskar, svampar med mera var Kims favoritläsning. Hon föredrog de här faktaböckerna framför serietidningar och minns precis allt hon lärde sig då. HON PÅPEKAR VIKTEN AV att man som förälder lär sina barn det man själv kan och hoppas själv föra – Att man kan odla, plocka bär och svamp och steka nyfångad makrill – det kallar jag lyxliv! säger Kim Larsson. Efter resan till Runde på Vestlandet kan även fågelupplevelser läggas till lyxlistan. TEXT : KERSTIN HIRMAS KERSTIN HIRMAS@GOF.NU 30 Fåglar på Västkusten 1/2020 KIM LARSSONS FAVORITER: FOTO, FÅGLAR & FYRAR skådarporträtt Bild: KERSTIN HIRMAS Fåglar på Västkusten 1/2020 31 detta arv vidare till sina barn. Hennes dotter kom hem från gymnasiet och berättade att första dagen på terminen kom läraren in i klassrummet med ett fång blommor i famnen och undrade om eleverna kunde namnge de olika blommorna. Dottern kunde namnge alla och var helt förvånad över att klasskamraterna inte kände till artnamnen. Sonen kan också komma hem och vara förundrad över att kompisarna inte kan något om naturen. FAMILJENS SOMMARSTUGA LIGGER mellan Skärhamn och Rönnäng på Tjörn. Under Kims barndom tillbringade familjen alla somrar, lov och helger där. Från sitt sovrum kunde Kim se de blinkande ljusen från Pater Noster. Hon hade också en plansch på väggen i sovrummet med de 50 vanligaste fågelarterna och lärde sig allihop. Sommaren 1990 tillbringade Kim en vecka på Nidingen med sin pappa. De ringmärkte fåglar, men det fanns ändå tid för sol och bad. Under sina dykar- och snorkelrundor kunde Kim se alla sumpar som låg i vattnet fulla med humrar, fångade av fyrvaktaren Evald och sparade för framtida behov. Numera är Kim medlem i Svenska Fyrsällskapet, en ideell organisation som vill öka kunskapen om och bevarandet av det kulturarv som svenska fyrar, fyrskepp och andra sjömärken utgör. I våras var hon med på en fyrresa till Danmark, då de bland annat besökte fyren Rubjerg Knude. På Jyllands nordvästkust flyttar vinden sandkorn för sandkorn delar av kusten inåt landet. Fyren vid Rubjerg Knude var på väg att falla i havet så för att rädda fyren flyttades den i oktober 2019 med hjälp av rullskidor, skenor och hydraulik till en plats på säkert avstånd från Nordsjön. Sommarstugan på Tjörn har betytt mycket för Kim. Hon menar att där levde familjen ”lyxliv”, det vill säga plockade svamp och gjorde svampmackor, plockade björnbär som blev till björnbärskräm, fiskade och åt nystekt makrill. – Det är inte vräkiga bilar, dyra resor och restaurangbesök som är viktigt, utan hur maten kommer på bordet. Vägen dit. Att man odlar, plockar och fiskar. Det är det jag kallar för lyxliv. UNDER UNGDOMSÅREN SPELADE KIM handboll. Hon gick på Handbollsgymnasiet på Katrinelund i Göteborg och var medlem i Warta. I mitten av 1980-talet nådde Warta stora framgångar men förlorade i SM-finalen. Handbollsklubben medförde att hon reste en hel del, bland annat till Österrike. I klubben fick hon också många vänner som hon fortfarande har kontakt med, även om familj och barnen kommit emellan. Hon har varit en aktiv mamma, ställt upp som klassförälder och lagförälder. Hon har dessutom varit handbollsoch fotbollstränare. Barnen har hållit på med olika sporter och det blev mycket körningar till och från träningar och tävlingar. Nu är de 18 och 20 år och tar sig runt till sina aktiviteter själva. I DET SKEDET fick Kim mycket tid över och visste först inte vad hon skulle hitta på. Men hon ville göra något för sin egen skull och hon gillar när det händer saker. Så hon gick med i GOF. I första numret av FpV stod det om en fågelresa till Runde, planerad till sommaren 2018. Att få komma till Runde och dessutom bila i Norge stod redan på Kims hemliga önskelista över vad hon ville göra. Så hon sprang till datorn anmälde sig. – Det var en kanonresa! Redan efter första morgonen då vi skådat fåglar i naturreservatet Fokstumyra vid Dombås, skrev jag hem till min man: ”Det har bara gått en dag och jag är redan nöjd. Och då har vi inte ens kommit till Runde!”. Då hade jag sett och hört flera blåhakar, jordugglor och mycket annat och så var det så vackert där uppe i fjällen. På Runde kunde Kim förutom lunnefåglar även få fina närbilder på storlabbar. Bild: HANS ZACHRISSON foto, fåglar & fyrar Att få se och fota lunnefågel var en av höjdpunkterna under GOF:s resa till Runde . Bild: KIM LARSSON Det är in te vräkiga bilar, dyra resor och restaurangbesök som är viktigt, utan hur maten kommer på bordet. Vägen dit. skådarporträtt KAMERAN HAR HÄNGT MED ända sedan ungdomen och hon har tagit massor med bilder under åren. Att fotografera fåglar är bara ett av hennes brinnande intressen. Hon äger sedan länge en Nikon 1 V3 systemkamera och även om hon är ganska okunnig om kamerateknik blir bilderna bra. På Runde hängde hon med Pelle Melander Ekberg och de båda fotograferade flitigt under veckan där. – Veckan var fantastisk, så jag vet inte om jag vill åka dit igen. Det här minnet får gärna vara kvar, säger Kim. KIM KÄNDE INGEN I föreningen när hon följde med till Runde, men sedan dess har hon varit med på flera utflykter i GOF:s regi – och fått många nya vänner. Tillsammans med bästa vännerna Barbro och Lisbeth skådar hon ofta i Jonsered. Där finns både ån och skogarna. I september 2019 åkte de tre vännerna till Tönder och Vadehavet. De skådade på båda sidor av gränsen till Tyskland och fick också se ”svart sol”, det vill säga mängder av starar i solnedgången. Jag undrar lite försynt vad hennes man Juha tycker om hennes nyvaknade intresse för fåglar och att hon är hemifrån så mycket. – Vi går gärna ut och vandrar tillsammans, men han gillar att titta på fotboll och tycker nog det skönt att ligga i soffan och se på TV och göra det ifred, för när jag är hemma skall det alltid hända något. Lugnt och skönt, tycker min man. Och jag kommer hem och är på mycket gott humör. # 32 Fåglar på Västkusten 1/2020 Kim Larsson Ålder: 53 Familj: Sambo och två barn, 18 och 20 år Bor: Villa i Utby Gör: Ekonom Något du inte visste om Kim: Kallades för Lunne av sin syster som barn Bild: HANS ZACHRISSON Till slut landade grönsångaren på rätt gren. Mindre hackspett Bild: KIM LARSSON Vinterns tallbitsinvasion var välkommen för alla dedikerade fågelfotografer. Sparvuggla, senhöstens doldis. Bild: KIM LARSSON

Kategorier
#4/2019 Skådarporträtt

En något udda nötskrika

FpV nr 4/2019, s. 16-19

Pär Lydmark

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

porträtt 16 Fåglar på Västkusten 4/2019 INKRUPEN UNDER EN STRYKBRÄDA i Sävedalen drar Karin Celander fram den ena fågelakvarellen efter den andra ur sina gömmor. Det är finfina fågelporträtt, och visste man inte bättre skulle man lätt kunna tro att det ligger en livslång skådarkarriär bakom de där penseldragen. Men så är det inte. Faktum är att Karin inte ens äger en kikare. Så hur hamnade hon här egentligen? – När jag gick i högstadiet insåg jag att jag sög på språk så jag hade sju timmar skapande verksamhet i veckan istället. Där nånstans la jag väl grunden till mina kreativa sidor. Sen blev jag ändå kemi- och mattelärare, men det tycker jag ju också är kul. Fast jag är inte en sån där ämnesnörd som brinner för just kemi och matte egentligen. Jag hade nog kunnat bli lärare i vad som helst. Ok, det här förklarar ju varifrån Karins kreativa sida kommer. Faktiskt i dubbel bemärkelse eftersom Karin även har en hemsida med samma namn, karinskreativasida.se. Men det säger inget om varför det förekommer en hel del fågelmålningar på den sidan. På väggen ett par meter från strykbrädan hänger en gammal akrylmålning från 1993 med måsar på. Började det redan då? – Nej, det gjorde det inte egentligen. Det här med fågelmålandet var faktiskt bara en övning i en akvarellkurs som jag gick. Eller fortfarande går. Hos Morgan Ekerås. Helt fantastisk är han. Jag har gått lite kvällskurser till och från genom åren, men ofta har det varit så himla styrt vad man får och inte får göra. Du får inte måla med svart, du får inte måla av foton, det är inte konst, och så vidare. Så många tabun. Men här är det inte alls så och det har varit oerhört befriande. Att få höra att kända konstnärer använder linjal och tejp och andra exempel har gjort att den där pressen som fanns tidipporträttorträtt Varför börjar man måla fåglar om man med FpV:s läsarmått knappt tittat på dem innan? Och kan målning vara en väg till ett ökat fågelintresse? Kanske kan Karin Celander, en något udda nötskrika och lite kor ge oss svaret på det. TEXT: PÄR LYDMARK PAR.LYDMARK@GOF.NU När jag g ick i högstadiet insåg jag att jag sög på språk En något udda nötskrika Fåglar på Västkusten 4/2019 17 En något udda nötskrika gare har släppt. Nu handlar det äntligen bara om att skapa med alla tänkbara medel. Och som ett led i den kursen fick vi alltså i uppgift att måla fåglar. Karin rotar fram en berguv från kursövningen och berättar att det var där det började. Och att hon eftersom hon inte har tiotusen skådartimmar i ryggen måste hitta annat inspirationsmaterial. – Jag måste ju utgå från bilder förstås. Men att bara måla av en enda bild går inte. Jag vill hitta någon attityd, något uttryck och ha någon story bakom. Därför målar jag helst från bildserier som någon jag känner har tagit, så att jag kan få en berättelse om känslan på plats. Och så smälter jag ihop det med min egen känsla från att vara i skogen. För även om jag inte direkt tittar på fåglar spenderar jag sjukt mycket tid i skogen. Så fort jag får möjlighet. VI PRATAR VIDARE om svårigheten i att gestalta något man inte själv upplevt. Men även om det är svårt kan jag själv intyga att det tycks fungera utmärkt. Till vardags är jag nämligen kollega med Karin, och för ungefär ett år sedan frågade hon mig om hon kunde få måla av några av mina fågelbilder. Några veckor senare la jag ut några bilder på den publikfriande sparvugglan vid Jonsereds fabriker på Instagram. Dagen efter kom jag på att den skulle passa perfekt att måla av och skickade en fråga på Messenger med en länk till lite fler ugglebilder. Och det var uppenbarligen inte bara jag som tänkt det, för minuten senare fick jag svaret: – Skojar du, är i full gång! Underbart! Det rasslade över ett par mobilbilder på framväxande ugglekonturer, och tre dagar senare damp det ner en bild på tre färdiga akvarellporträtt. Ett av dem pryder nu väggen i min hall och möter mig varje gång jag kommer hem. Och även om inte Karin var på plats och såg ugglan har hon fångat den precis som jag minns den, vilket gör tavlan väldigt speciell, mer än någon annan fågeltavla jag ägt. På ett sätt är det kanske inte så konstigt eftersom hon utgått från en bild jag tagit, och att tavlan knyter an till min egen minnesbild av ugglan. Men å andra sidan borde det också kunna vara vanskligt att ge sig på att måla av andra personers minnen, eftersom man då direkt skulle känna om den avmålade känslan inte överensstämmer med minnet. Så det bästa vore kanske att måla från helt egna bilder. Är det något som kan locka till att börja fotografera mer fåglar själv tro? – Jo, men så är det förstås. Jag fotograferar jättemycket handboll eftersom mina barn håller på med det, så jag har ju ändå en del fotoutrustning Även om jag inte direkt tittar på fåglar spenderar jag sjukt mycket tid i skogen En av skisserna av sparvugglan. Resultatet ser du på nästa uppslag. Den första berguven Bilder: PÄR LYDMARK, FREDRIK CELANDER porträtt 18 Fåglar på Västkusten 4/2019 som passar även till fågelfoto. Och jag har allt försökt en del. Vilket mest har lett till att jag fått väldigt stor respekt för fågelfotografer. Speciellt när det är mörkt och går snabbt. Tacka vet jag inmatade fåglar på altanen. Som den här björktrasten som fattade tycke för en snögubbe som barnen pimpat med en ros och två äpplen. Då kunde jag sitta i soffan med dunjacka och fota genom dörren. Det är nog därför jag också gillar att fotografera duvor, måsar och trutar. De är lätta att komma nära och håller sig ganska stilla. På tal om det var jag faktiskt ute och drog hummertinor i helgen. Vi fick noll humrar, men jag kom ändå hem med rena dunderfångsten i form av mängder av trutbilder som jag ska måla av. Aha! Nu är vi något på spåren! Om trutbilder kan klassas som mer lyckad fångst än tilltänkta humrar börjar vi nog närma oss kärnfrågan. Kan ett ickeskådande fågelmålande leda till ett ökande fågelintresse även ute i naturen? – Ja, jag tittar mer på det jag ser nu, det gör jag. Men det blir där jag ändå rör mig, i skogen och i trädgårdar. Jag kommer inte skaffa mig någon pipmekanism som jag måste åka iväg efter stup i kvarten. Och nog ingen kikare heller. Det är kameran jag fokuserar på och där jag känner mig hemma. Och det är ju tydligt att jag fortfarande har noll koll på fåglar. Jag hade en utställning med tavlor i Vårgårda i vintras och där hade jag hängt ut en tavla på en sidensvans. Trodde jag. Men då kom det fram någon vänligt lagd skådare och förklarade för mig att det var en nötskrika. Och där står man och hela ens trovärdighet har flugit till Afrika. Hon tar fram tavlan och vi konstaterar att det ju faktiskt var en sidensvans. Mycket tjusig, men definitivt ingen nötskrika. – Ah, då var det tvärtom. Då hade jag skrivit att det var en nötskrika. Du ser ju. Hopplöst. UTSTÄLLNINGEN I FRÅGA GICK under namnet ”Kor och rock’n’roll”. Och även om både sidensvans och nötskrika är ganska rock’n’roll-betonade var det inte det namnet syftade på, utan på utställningens huvudmotiv – kor och elgitarrer. Så hur kom ens fåglarna med på den utställningen? – De kom med i korummet till slut efter att den stackars mannen som var behjälplig med att hänga upp tavlorna fått en svettig hängningsutmaning. De gillar ju typ när man kommer med sex lika stora tavlor, och jag kom med 60. I blandade storlekar. Men till slut kom alla upp och det blev ett rum med stadsmotiv (med elgitarrerna) och ett med landmotiv (med kor och fåglar). Hon drar fram några andra naturmotiv och berättar att hon gillar att måla på baksidan av gamla tavlor för att ta bort pressen lite. Då går de inte att sälja och man blir ännu friare i sitt uttryck. – Korna och gitarrerna har jag i alla fall sett på riktigt. Den här kon är till exempel från Kåhögs gård. Fast bakgrunden är från Hornborgasjön. Jag pusslar ofta ihop motiven på det sättet. Allt har sitt ursprung någonstans, men allt i samma bild kommer kanske inte från samma ställe. Jag tittar upp på väggen och ser de där akrylmåsarna från 1993 igen. Men alla tavlor vi tittat på nu är akvareller. Är det bara akvarell som gäller nu? – Ja, i princip. I början målade jag en del akryl efter att jag märkt att man blev hög av att måla med olja, men nu blir det nästan bara akvarell. På Och där står man och hela ens trovärdighet har flugit till Afrika Bjorktrast pa snogubbe med istucken ros, fotograferad fran soffan. Bilder: KARIN CELANDER Fåglar på Västkusten 4/2019 19 En något udda nötskrika sätt och vis är det dumt eftersom jag älskar mörka färgskalor och det typ är helt omöjligt att göra i akvarell (om man inte heter Lars Lerin). Det får kanske bli inom fotograferingen som jag kan utveckla den mörka sidan istället. VI KOMMER IN PÅ FÅGELFOTO IGEN och Karin berättar att hon förutom mörka bilder även gillar udda utsnitt och inte klassiska artporträtt. Jag drar fram mobilen och visar lite bilder från två fotografer jag själv uppskattar mycket (Simon Carrington och Christer Fält) just på grund av det där. – Ja, just precis så. Såna bilder vill jag också ta. Men nu får jag lite prestationspanik. Det finns så mycket att lära sig, man måste bromsa sig också så det inte går överstyr. Jag har ju gått ner i tjänst till 60 % för att ägna mig åt min kreativa sida två dagar i veckan, och från början var jag helt övertygad om att det skulle handla om skrivande. Men sen kom akvarellkursen, så då blev det mest det förra året. Och nu går jag också en oerhört berikande fotokurs på Valand där en härlig blandning folk med alltifrån nyexade till pensionärer driver olika projekt. Själv kör jag ett handbollsprojekt och hoppas kunna få till någon form av utställning som förenar sport och konst, kanske på själva arenan. Så nu har jag en idé om bilder på flygande handbollsspelare mot en svart backdrop i hallen, och har precis köpt en massa blixtutrustning på Blocket för att få till det. Samtidigt fortsätter jag gå akvarellkursen. Och vill fotografera mer. Och skriva … Som synes – ingen brist på kreativitet. Och det var alltså denna kreativitet som via ett kursprojekt ledde in till fågelmålningen, som i sin tur har lett till ett gryende fågelintresse. Vi får väl se om det kanske ändå kan bli en kikare i Karins ägo till slut. Eller så tar korna överhanden. Eller skrivandet. Vi får se. Men ser du en vernissage i ditt grannskap med en något udda nötskrika på väggen är det bara att kliva på och låta ögat njuta. För det går uppenbarligen utmärkt att måla finfina fågelporträtt utan att vara fågelskådare. Och för oss som är fågelskådare spelar det ju ingen större roll så länge tavlorna ser ut så här. # Jag älska r mörka färgskalor och det typ är helt omöjligt att göra i akvarell Utsnitt ur akvareller av sparvugglan i Jonsered fran forra hosten. Kanner du igen den?

Kategorier
#4/2019 Naturupplevelser

Sandbergs sida – Ugglan i alen

FpV nr 4/2019, s. 36-37

Pär Sandberg

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

Betraktat 36 Fåglar på Västkusten 4/2019 UNDER TRE VINTRAR har ugglan suttit vid samma kärr, i samma al, i precis samma grenklyka. Kan ugglans kropp till slut nöta albarken slät där den sitter på exakt samma ställe, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in? Tusentals kyssar mot gamla ryska ikoner har ju nött bort bladguldet, så … Skulle man kanske till och med kunna avgöra om det är alträdsugglor eller furuugglor man har att göra med om man hittar ruggfjädrar någonstans på marken, med fint material kvar i fjädrarna från dagars och veckors sittande och smågnidande tätt invid en trädstam. Doft och färg skulle kanske också kunna avslöja – innan svaret ges under mikroskopet? Undrar förresten vad ugglan själv skulle anse om sådant … – Ni själva då? Fåtölj eller pinnstol under vinterns innedagar? Är det biologi eller sociologi ni studerar, undrade ugglan och drog sig undan några centimeter på grenen, som om den var förbi dylika frågor för länge sedan. Pytt! Forskning kallar ni det. Överlevnad skulle jag vilja säga. Överlevnad under stjärnnatten och skarsnön. Knastrig och trevlig för er ja, dödlig för oss. Så självklart och enkelt. Möss och sork är säkra därunder. Så är det ja, tänkte han och drog sig till minnes pojkens förvånade uttryck när han kom hem en januarikväll och sa att han sett en uggla mitt i bostadskvartert. Den satt under en lampa på en gatuskylt inne bland husen. Troligtvis utsvulten på grund av långvarig skarsnö. – Ja, vi dör, sa ugglan, men det gör inte ni generalister med väggar, tak och cylindakylar fyllda med kött. – Nu går vi, sa jag till pojken. Ugglan har fått hybris. – Nej, svarade ugglan, det är ni som fått det. Fast från början var det inte så. – Vishetens symbol, sa jag till pojken. – Jag vet svarade han. Sedan gick vi. # SANDBERGS SIDA UGGLAN I ALEN TEXT OCH BILDER: PÄR SANDBERG PARSANDBERGVBG@GMAIL.COM Sandbergs sida Fåglar på Västkusten 4/2019 37