Kategorier
#1/2020 Naturupplevelser

Nidingen – Exotisk utpost för en östkustbo

FpV nr 1/2020, s. 28-29

Simon Carrington

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

upplevelser i fält SSIMON CARRINGTON ÄR en 19-årig kalmarit med ett hängivet intresse för fåglar och för fågelfotografering. Vi som har följt honom på sociala medier förstod tidigt att han är en duktig ung fotograf med en fin känsla för det konstnärliga och vackra i sina möten med fåglarna – något han smakfullt lyckas återge i sina bilder. Simon har för tillfället ett uppehåll från studierna – ett år till att fokusera på fågelskådning, fågelfotografering och ringmärkning. Han har redan flera säsongers erfarenhet från verksamheten vid Ottenby fågelstation och har även varit på norska Utsira och plockat fåglar ur nät. I höstas var det dags för ett första besök på västkustens stolthet i dessa sammanhang – Nidingen. FpV bad Simon visa några av sina bilder och berätta lite om sin vecka på ön. * * * Uppstigning sker en bra stund innan soluppgången, för att sätta upp alla nät. Bra septemberdagar hör man hur luften och buskarna fylls av lockläten från rödhakar, järnsparvar och taltrastar i mörkret. Riktigt härligt! När alla nät väl är uppe ser personalen till att de vittjas en gång varje halvtimme. Fåglarna läggs ner i en liten tygpåse och transporteras så snabbt som möjligt in till labbet för examinering. Oftast är man minst en ringmärkare och två plockare, och så delar man upp näten på två olika rundor. LITE LÄNGRE FRAM PÅ FÖRMIDDAGEN riggas även vadarburarna i tångvallen vid Kausan (väststranden) och längs Playan (sydstranden). I dessa fångas främst piplärkor, med skär- och ängspiplärka i klar majoritet. Under min vistelse rastade säkerligen 15 skärpiplärkor på ön, däribland en del färgmärkta häckare. För en östkustbo är det mycket spännande att få studera dessa! Näten stängs sedan när fågeltillgången börjar avta. Därefter går man och kollar vadarburarna en gång varje timme. Just vid denna tidpunkt (när man stänger näten), runt 11-tiden en dag, så satt den helt plötsligt där. Fågeln som representerade hela hösten i ett paket. En tajgasångare, faktiskt min första höstobservation av arten någonsin i Sverige! Detta var den tredje individen under en och samma vecka på ön, vilket innebar nytt årsrekord för arten för Nidingen. MÅNGA DAGAR STRÄCKER DET även bra med småfågel, havsfågel m m. och då gäller det att gemensamt försöka ha koll på sträcket och räkna in allt så gott man kan mellan rundorna. Till exempel satt det helt plötsligt en storlabb på en sten utanför Kausan under en ringmärkningsrunda – ett mycket mäktigt möte! Därefter rullar dagen på tills solen går ned. Under kvällen samlas man gemensamt för att ha “kryssning”. Då bockar man av arter som setts under dagen och noterar deras aktivitet. Vädret och morgondagens sysslor gås igenom och sedan till sängs, redo för en ny härlig dag! Hela veckan spenderade jag med Filip Jansson och Uno Unger. Jag vill rikta ett särskilt tack till Uno för den fina gästfriheten och hans kunskaper! Jag rekommenderar er alla en vistelse på denna karismatiska ö, helst under de veckor när mycket fåglar flyttar förbi.# Se fler av Simons bilder på hans Instagram: @simoncarrington_photography Att vara på Nidingen innebär ständig spänning, oftast mycket fågel som sträcker förbi och kanske någon riktig godbit som fastnar i näten. Den lilla ön på drygt 14 hektar är belägen cirka en timmes båttur från Onsalahalvön. TEXT & BILD: SIMON CARRINGTON SIMON.CARRINGTON88@GMAIL.COM 28 Fåglar på Västkusten 1/2020 NIDINGEN EXOTISK UTPOST FÖR EN ÖSTKUSTBO upplevelser i fält Helt plöt sligt står en storlabb på en sten utanför Kausan – ett mycket mäktigt möte! Fåglar på Västkusten 1/2020 29 nidingen Rastande skärpiplärkor är extra välkomna för den som oftast spanar vid ostkusten. Tajgasångare – höstens karaktärsart! Storlabb i kvällssol över Nidingen.

Kategorier
#4/2019 Fördjupning Fyndsammanställningar

Höksångaren i Bohuslän – En sångares uppgång och fall

FpV nr 4/2019, s. 24-29

Matti Åhlund, Ingemar Åhlund

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

förändrat fågelliv 24 Fåglar på Västkusten 4/2019 förändrat fågelliv Höksångaren uppvisar en märklig historik i Bohuslän. 1977 upptäcktes en liten koloni på Lindön i Tanum, varefter arten häckade årligen under lång tid. Efter en sista konstaterad häckning 2011 är den exklusiva sångaren tyvärr utgången som häckfågel i landskapet. TEXT: INGEMAR ÅHLUND & MATTI ÅHLUND INGEMAR55AH@YAHOO.SE MATTI.AHLUND@TELIA.COM HÖKSÅNGAREN I BOHUSLÄN – EN SÅNGARES UP PGÅNG OCH FALL höksångaren i bohuslän Fåglar på Västkusten 4/2019 25 HÖKSÅNGAREN HAR VIDSTRÄCKT utbredning i centrala och östra Europa, samt i Centralasien österut till och med Kazakstan. Det europeiska beståndet anges omfatta minst 500 000 par och har en markant östlig tyngdpunkt (BirdLife International 2019). Nära Sverige finns starka bestånd i de baltiska länderna och Polen, som tillsammans uppges ha 30 000–80 000 par (BirdLife International 2004). Bland de nordiska länderna har Finland länge haft det största beståndet; detta har dock minskat från cirka 2 500 par under 1980-talet till 200–800 par i början av 2000-talet (Valkama m fl 2011). I Danmark försvann arten som häckfågel i slutet av 1990-talet efter att under lång tid ha häckat spritt längs landets kuster (Nyegaard m fl 2012). Sydligaste Norge utgjorde tillsammans med Bohuslän höksångarens nordvästligaste utpost i Europa, men där förekommer arten nu i en mycket blygsam utsträckning (<5 par, Shimmings & Øien 2015). KORT OM UTBREDNING OCH HISTORIK I SVERIGE Det svenska beståndet skattades 2012 till cirka 350 par (240–460 par, BirdLife Sverige 2018). Arten är knuten till öar och kuster i den södra delen av vårt land. Större delen av den svenska populationen återfinns på Öland, medan ett mindre bestånd finns på Gotland (ArtDatabanken 2019a). Från Bohuslän, östra Skåne, Blekinge och skärgårdsområdena från Östergötland till södra Roslagen rapporteras eller rapporterades regelbundet enstaka häckningar. Höksångaren har tillfälligt häckat i Halland, Närke och Västergötland (SOF 2002). Dalsland är det enda av våra grannlandskap som helt saknar fynd. De första svenska fynden är från 1814, då två exemplar påträffades på två olika lokaler i Skåne (Svensson m fl 1999). Det är inte känt om arten varit förbisedd tidigare eller om den faktiskt invandrade vid den här tiden. I mitten av 1800-talet häckade emellertid höksångaren i södra och östra Skåne, i Blekinge, östligaste Småland samt på Öland och Gotland. Det svenska beståndet utanför Öland och Gotland har varierat i storlek och utbredning under 1900-talet. Etableringen i Stockholms skärgård skedde under senare delen av 1950-talet och början av 1960-talet, och kan troligen knytas till den kraftiga expansionen i Baltikum under det senaste seklet. Numera får kanske antalet häckande par utanför Öland-Gotland närmast betraktas som försumbart. På den svenska rödlistan återfinns höksångaren i kategorin Sårbar (VU), vilket anger att beståndet bedöms ha ”hög risk att dö ut i vilt tillstånd” (Art- Databanken 2019b). HISTORIK OCH FÖREKOMST I BOHUSLÄN Varken Wilhelm von Wright eller någon annan av 1800-talets auktoriteter redovisar några uppgifter om höksångare från Bohuslän. Förstafyndet utgörs av en 1K-fågel som sköts i Slävik på Härnäset i Lysekils kommun den 13 oktober 1938. Nära nog trettio år senare kom nästa notering, då ett par sågs vid Duvnäs på Nord-Koster i juli 1967 under omständigheter som tydde på häckning. Tio år senare lokaliserades en liten koloni (7 hanar och 4 honor, varav ett eller två häckande par) på Lindön i Tanums kommun. Häckningar utöver den på Nord-Koster 1967 kan förstås ha ägt rum i det fördolda dessförinnan. Det är också tänkbart att höksångaren faktiskt nådde hit i lite större omfattning kring 1977, vilket möjligen antyds av den norska fyndhistoriken. Figur 1 försöker ge en bild av uppträdandet för fåglar som registrerats med häckningskriterier fördelat på tioårsperioder. Det som antalsmässigt gör 1980-talet till det gyllene decenniet är de höga siffrorna på Lindön-Kalvön och Härmanö. Antalet lokaler var tämligen oförändrat per årtionde mellan Hoksangarens flammande blick moter man sallan i Bohuslan numera. Häcknin gar utöver den på Nord- Koster 1967 kan förstås ha ägt rum i det fördolda Bild: MIKAEL PERSSON förändrat fågelliv 26 Fåglar på Västkusten 4/2019 1980 och 2009, men halverades det senaste decenniet. Arten har noterats med häckningskriterier fem av de senaste tio åren: ett fynd 2010 (häckning vid Tjurpannan), två fynd 2011 (varav häckning vid Tjurpannan utgör ett) och ett vardera 2013, 2014 och 2017. Förutom häckningsfynden vid Tjurpannan var övriga fynd tillfälliga observationer, alla på olika lokaler. Följande förteckning behandlar de lokaler där arten häckat eller setts/hörts under häckningstid under minst två år (se figur 2). Lokalerna är ordnade i enlighet med årtalen för förstafynden på respektive plats. År 2010 gjordes mer eller mindre organiserade eftersök under häckningstid på flera av de gamla lokalerna, därav hänvisningarna till det året nedan. Nord-Koster, Strömstad: En sannolik häckning rapporterades som nämnts från Duvnäs 1967. Nästa fynd på ön kom inte förrän 1985, då 4 sjungande hanar inräknades, följt av en konstaterad häckning 1986. Arten rapporterades med som mest 3 ex under 1988, 1989 och 1992, varefter minst 2 2Khanar och 1 hona sågs/hördes tillfälligt 2002 och 1 sjungande hane 2004. Då lokalen specificerats har det gällt Basteviken eller Valnäsområdet. Flera besök gjordes vid lokalerna under 2010, utan resultat, liksom 2007 och 2008. Lindön-Kalvön, Tanum: Under perioden 1977– 2010 rapporterades arten under 25 av de 34 åren, och konstaterade eller troliga häckningar rapporterades under minst fem av dessa. Högsta antalet sjungande hanar (10) inräknades 1986; efter 1988 rapporterades aldrig mer än 3 sjungande från öarna under en säsong. Senast arten noterades på öarna var 2007 (1 sjungande). De två öarna kontrollerades under 2010, utan resultat, medan en 2K-hane påträffades på Lindön 13 juni 2011. Härmanö, Orust: Arten upptäcktes på ön 1981 och rapporterades sedan under fem av åren som följde fram till och med 1993, då den senast noterades. Tre häckningar (1981, 1988 och 1993) och som mest 8 sjungande hanar (1986) utgör de mest intressanta observationerna. Ön genomsöktes i större utsträckning än de andra gamla häckningslokalerna under 2010, men utan resultat. Ramsvikslandet, Sotenäs: Den första noteringen är från 1982. Arten påträffades sedan under 1983– 1985, 1987, 1989, 2001 och 2005; tre häckningar och som mest 3-4 sjungande hanar. Nästan samtliga noteringar är från Hällingedalen med omgivningar. Det är inte känt i vilken omfattning de bästa områdena besöktes under 2010. 1 ex påträffades också vid Fykan 30 juli 2013. Flågen, Harestad, Kungälv: 1985–1987 rapporterades 2–3 sjungande hanar per år härifrån, samt en häckning under det sistnämnda året. Dessutom en konstaterad häckning 1997. Ramsö, Strömstad: 1 sjungande hane 7 juni 1987 och 1 sjungande hane 11 juni 1997. Stocken, Orust: Vid denna ”superlokal” har arten påträffats och ofta häckat på följande tre närliggande lokaler under åren 1988–2003 (noteringar finns från 13 av dessa 16 år): Kattevik: 1 par häckade 1988, 1991 och 1999 (vissa år fanns flera ha- 0 5 10 15 20 25 30 35 1960-69 1970-79 1980-89 1990-99 2000-09 2010-19 Antal Sjungande/par Lokaler med sj/par Höst observerade Höst ringmärkta Markern a bör vara kustnära, varma och gärna ganska torra, med ett artrikt, tätt och varierat lågt buskskikt för bobygget Figur 1. Maximalt antal hoksangare i Bohuslan per artionde. Antalet ”sjungande/par” ar summan av hogsta arssumman per lokal av sjungande hanar eller par for varje artionde. ”Lokaler med sj/par” avser lokaler dar hoksangare noterats med hackningskriterier under respektive artionde. Grafik: MATTI ÅHLUND 0 5 10 15 20 25 30 35 1960-69 1970-79 1980-89 1990-99 2000-09 2010-19 Antal Sjungande/par Lokaler med sj/par Höst observerade Höst ringmärkta Fåglar på Västkusten 4/2019 27 höksångaren i bohuslän nar på plats); dessutom 1-2 hanar 2000 och 2003. Slätterna: 1 par häckade 1988 och 1 par sågs 1989. Båsevik: 1 par häckade 1992, 1993, 1996 och 1999; vissa år fanns flera sjungande hanar på plats. Dessutom noterades fåglar under 1991, 1994, 1998, 2000 och 2001. Utöver de fynd som redovisats här föreligger en notering gällande en sjungande fågel vid ”Stocken” 1995. Åtminstone Båsevik och Flackevik besöktes vid ett par tillfällen under 2010, utan resultat. Storö, Väderöarna, Tanum: 1 permanent revir i maj 1988 (då också 1 ex ringmärktes), 1 sjungande hane 29–30 maj 1989, 2 ex 26 juni 1994, 1 ex 27 maj 2000 och 1 sjungande hane 28 juni 2017. Klåverön, Kungälv: 1 par 9 juni 1988, 1 ex 31 maj 2013. Södra Råssö, Strömstad: 1-2 häckande par 1991, 1 ex 23 maj 1992, 1 häckning 1997, 2 sjungande hanar 1998 (1 häckning) och 1 häckande par 1999. Området har kontrollerats årligen hela 2000-talet. Vallerö, Orust: 1 ex 17 maj 1992 och 1 ex 20 maj 1995. Säby, Tjörn: 1 häckande par 1993, 1 trolig häckning 1997, 1 sjungande hane 6–7 juni 1999 och 1 sjungande hane 17 maj 2001. Området besöktes åtminstone ett par gånger under lämplig tid 2010, utan resultat. Lyrön, Orust: 1 ex i maj 1993 (exakt datum ej angivet), 1 ex 25 maj 1995 och 1 sjungande hane 15– 16 juni 2010. Hönö, Öckerö kommun: 1 sjungande hane på Nötholmen 17 maj 1998 och 1 2K sjungande hane vid Tjälleviks mosse 25 maj 2009. Tjurpannans naturreservat, Tanum: Ett par häckade under 2001–2003, 2006 och 2009–2011. Därutöver rapporterades ett par med permanent revir 2004–2005 och 1 hane med permanent revir 2007. Ett andra par påträffades dessutom tillfälligt under 2003 och ytterligare en sjungande hane under 2006. Under perioden 2001–2010 saknas alltså noteringar blott från 2008, men av Artportalen att döma tycks ingen ha besökt lokalen under häckningstid det året. Arten har eftersökts årligen på lokalen åtminstone till och med 2017. En trolig häckning och minst nitton fynd av enstaka fåglar under häckningstid föreligger också från andra lokaler (sj=sjungande): Strömstad: 1 ex Lindholmen 30 juli 1987. 1 hane Syd-Långö 5 juli 2008. Tanum: 1 ex Heljeröd, Kämpersvik 24 maj 1981. 1 sj Havstenssund 31 maj 1992. 1 honfärgad Långeskär, Havstenssunds skärgård 7 juni 2011. Lysekil: 1 trolig häckning Skaftö 1994. 1 sj Gåsö 4 juni 1995. 1 sj Stora Kornö 21 juli 2004. Uddevalla: 1 ad Gunnarsvik, Skredsvik 31 maj 1977. 1 sj Djupepall, Bokenäs 30 maj 2003. Orust: 1 sj Bö, Långelanda 12 juni 2004. Tjörn: 1 sj Kyrkesund, Klövedal 20 maj 2001. Kungälv: 1 sj Brattön, Solberga 15 juni 1987. 1 sj Dotorp, Solberga 7 juni 2014. Hisingens bohusdel: Ett fynd lär finnas från Torslandaviken från mitten av 1980-talet. Öckerö: 1 permanent revir Björkö 2000. HÖSTFYND Förutom fynden under häckningstid föreligger 28 höstfynd av 1K-fåglar (individer födda under respektive år): ett från 1938 och 27 från perioden 1992–2019, varav 14 gjorda under ringmärkning. Höstfynden har ökat i Bohuslän under de senaste Figur 2. Hoksangarlokaler i Bohuslan. Lokaler dar arten rapporterats ≥ 2 ar under hackningstid ar namngivna. Vid lokal anges forsta och senaste observationen under hackningstid och, inom parentes, hogsta arsantal sjungande hanar och antal ar arten noterats pa lokalen under hackningstid. Aven hostlokaler ar inprickade. Grafik: MATTI AHLUND förändrat fågelliv 28 Fåglar på Västkusten 4/2019 årtiondena (figur 1). Om denna trend är verklig eller mest ett resultat av ökad aktivitet av skådare och ringmärkare är svårt att säga. I Sverige anländer hanarna från mitten av maj, medan honorna kommer något senare. Redan i augusti har de flesta höksångarna lämnat landet. De ungfåglar som dyker upp under hösten har sannolikt ett östligt ursprung, och fynd av sådana fåglar har gjorts ända in i november (ArtDatabanken 2019a). Arten övervintrar i östra Afrika. NÅGOT OM BIOTOP OCH UPPTRÄDANDE Höksångaren har speciella biotopkrav när det gäller häckningslokalerna. Markerna bör vara kustnära, varma och gärna ganska torra, med ett artrikt, tätt och varierat lågt buskskikt för bobygget, ett lite högre buskskikt med uppstickande lövträd för födosök och sångplats. När sådana buskmarker befinner sig i ett visst stadium av igenväxning är de idealiska för artens behov. Höksångaren missgynnas därför av både alltför drastisk röjning och alltför kraftig igenväxning, men gynnas av att ett visst betestryck upprätthålls. Som kanske framgår av historiken ovan tycks höksångaren plötsligt ha dykt upp och börjat häcka på en lokal, och då ofta i form av en liten ”koloni” där flera par uppehåller sig inom ett mindre område, för att så småningom försvinna. Utan aktiv markskötsel och bete verkar arten inte ha blivit kvar mer än något decennium på varje lämplig häcklokal i Bohuslän. Biotopstudier med skötselförslag för markerna kring Ottenby på Öland återfinns i Waldenström m fl (2004). SLUTORD Höksångaren förefaller alltså ha utgått som häckfågel i Bohuslän och sydligaste Norge, kanske på grund av att den här befann sig i utkanten av sitt utbredningsområde och att den föredrar en biotop som, lämnad åt sitt öde, snabbt blir allt mindre lämplig. Som det ser ut nu kommer vi i den närmaste framtiden förmodligen bara att hitta enstaka exemplar under häckningstid, och då inte ens årligen, samt enstaka ungfåglar under hösten. Bild: KRISTOFFER NILSSON Utan akt iv markskötsel och bete verkar arten inte ha blivit kvar mer än något decennium I omradet vid Saby kile hackade hoksangare 1993 och annu i maj 2001 hordes en sjungande hane i omradet. Bild: SIMON CARRINGTON Hoksangarhona i typisk hackmiljo. Fåglar på Västkusten 4/2019 29 höksångaren i bohuslän TACK Stort tack till Rune Hixén, som gick igenom litteraturen fram till och med 1977. # Fotnot: Denna sammanfattning av hoksangarens historik och forekomst i Bohuslan ar en uppdatering av redovisningen i Faglar i Bohuslan nr 1/2011. Referenser ArtDatabanken. 2019a. Artfakta: hoksangare Sylvia nisoria. <https://artfakta.se/artbestamning/taxon/102123> (last 2019-09-07). ArtDatabanken. 2019b. Rödlistning. Bedömningsprocessen, kategorier och kriterier. <https://www.artdatabanken.se/varverksamhet/ rodlistning/Bedomningsprocessen/> (last 2019- 09-07). BirdLife International. 2004. Birds in Europe: Population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12). BirdLife International. 2019. Species factsheet: Sylvia nisoria. <http://www.birdlife.org> (last 2019-09-07). BirdLife Sverige. 2018. Sveriges fåglar 2018. BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Forening & Svensk Fageltaxering, Lunds Universitet. Nyegaard, T., Meltofte, H., Tofft, J. & Grell, M. B.. 2014. Truede og sjaldne ynglefugle i Danmark 1998-2012. Dansk Ornitologisk Forenings Tidsskrift 108: 1-144. Shimmings, P. & Oien, I. J. 2015. Bestandsestimater for norske hekkefugler. NOF‐rapport 2015‐2. Norsk Ornitologisk Forening. SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm. Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Var Fagelvarld, suppl. 31. Sid. 402-403. Stockholm. Waldenstrom, J., Rhonstad, P. & Hasselquist, D. 2004. Habitat preferences and population trends in the Barred Warbler Sylvia nisoria in the Ottenby area, southeast Sweden. Ornis Svecica 14: 107-116. Valkama, J., Vepsalainen, V. & Lehikoinen, A. 2011. The Third Finnish Breeding Bird Atlas. Finnish Museum of Natural History and Ministry of Environment. <http://atlas3.lintuatlas.fi/english> (last 2019-09-07). Bild: MATTI ÅHLUND Sa sent som 2011 hackade hoksangare vid Tjurpannan i Tanum. Bild: SIMON CARRINGTON Unga hoksangare ar latta att forbise.

Kategorier
#3/2019 Fältbestämning

Arta måsar i flykten

FpV nr 3/2019, s. 18-23

David Armini

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

fältbestämning 18 Fåglar på Västkusten 3/2019 URVAL Här behandlas måsar som kan eller borde kunna ses på sträck vid den svenska västkusten. Tio arter tas upp – samtliga som har setts i Sverige utom långnäbbad mås, präriemås och sotvingad mås. Alla tio har setts eller borde kunna ses sträckande hos oss under höst eller vinter. Varje art beskrivs i den ungfågeldräkt som är troligast under höst och vinter – för de flesta arter innebär detta första vinterdräkt. UPPDELNING Samtliga måsar är knutna till vatten och kan ses vid vilken kust som helst. Ett sätt att dela upp dem är i en grupp pelagiska respektive en grupp som ofta förekommer på inlandslokaler. Till gruppen landmåsar hör förstås våra allmänna arter skratt- och fiskmås, samt den allt vanligare svarthuvad mås. Hit hör också extremt sällsynta nordamerikanska trädmås och ringnäbbad mås. För resterande fem måsar gäller att de är pelagiska, alltså bundna till havet. Undantaget är dvärgmås som häckar i insjöar och sträcker över land. Likväl är det en art som utanför häckningstid nästan exklusivt är pelagisk. Uppdelningen avspeglar också ungfåglarnas vingovansida: alla landmåsarna har en spräckligt tecknad vingovansida med tydlig svart kant på armpennorna. De pelagiska måsarna har en renare tecknad vinge: Ismås nästan helt vit och de andra fyra med kontrasterande svart-vit-grå-teckning och med vita eller nästan helt vita armpennor och inre handpennor. Även uppträdande, beteende och flyktsätt skiljer sig mellan grupperna, även om skillnaderna inte är konsekventa. Förenklat kan landmåsar i större utsträckning förväntas ses sträckande i flock i lugnare väder, medan de pelagiska måsarna är mer sannolika att se när det blåser mer Förekomst och flyktsätt En dag med pålandsvind vid västkusten finns fyra arter som är sannolika att se, två arter vardera av landmåsar och pelagiska måsar: skrattmås, fiskmås, tretåig mås och dvärgmås. De sex andra arterna är ovanliga eller extremt ovanliga – från de årliga tärnmås och svarthuvad mås, till trädmås som setts fyra gånger i Sverige. Som med all fältbestämning är det nödvändigt att titta på många individer för att lära sig och få en känsla för karaktärer i dräkt, form och flyktsätt. Bra är också att ta hjälp av omständigheter och årstid för att få en ledtråd. Vid svag ffältbestämningältbestämning Sträckande måsar är spännande, men kan också vara stressande. Ofta går det fort, enskilda individer kan vara svåra att hitta och bestämma. Vi går igenom tio arter i ungfågeldräkt. Fyra är vanliga under sträck/ havsfågelskådning, fyra är sällsynta men har setts på västkusten. Två har inte setts här – ännu. TEXT: DAVID ARMINI DAVID@ARMINI.SE ARTA MÅSAR I FLYKTEN Fåglar på Västkusten 3/2019 19 måsar i flykten Bild: HANS ZACHRISSON vind i augusti bör det vara större andel fisk- och skrattmås, medan andelen dvärg- och tretåig mås är högre vid hård pålandsvind senare under hösten. Tänk också på att form och storlek är svåra att avgöra: Dvärgmås är visserligen signifikant mindre än en skrattmås, men det är överraskande svårt att avgöra detta utan att ha fåglarna sida vid sida. Även vädret påverkar intrycket av fågelns storlek. Hård vind pressar fjädrarna mot kroppen och fågeln rör sig på ett annat sätt – sådant kan påverka storleksintrycket. Flyktsätt och rörelsemönster är ofta till hjälp vid artbestämning, men även här varierar intrycket mycket beroende på väder. GRUPP 1: LANDMÅSAR Särskilt vid svag vind flyger dessa arter gärna i flock, även blandflockar är vanliga men bara inom gruppen. Det är exempelvis nästan otänkbart att se en tretåig mås i en flock med skrattmåsar, medan skrattmås och fiskmås ofta ses flyga tillsammans. Vid hårdare vindar praktiserar samtliga arter dynamisk flykt, och flyger till och med i fina bågar. De kan alltså växla mellan att flyga högre upp i den hårda vinden för att få fart, och sedan sjunka närmare vattnet där det blåser mindre för att vinna väg. Detta sker ofta med mycket flaxande med vingarna, men de kan också glidflyga både korta och långa stunder. Särskilt fiskmås kan flyga i vackra bågar. SKRATTMÅS Allmän häckare i landet som ofta ses sträckande vid kusten. I alla väder är både profil och flyktsätt typiska för en van betraktare. Skrattmås flyger aktivt, med bestämda vingslag, ungefär som en person som tävlingsror. Flyktsättet kan påminna mer om en tärna än en trut. Få måsar är så grafiskt eleganta som tretåig mås. Ungfåglarna behärskar till fullo konsten att rida på vindarna, även i styv kuling. fältbestämning 20 Fåglar på Västkusten 3/2019 Under sträck i svag vind flyger skrattmåsar gärna i flock, ibland på höjd. Vid hård vind nyttjar den inte dynamisk glidflykt lika mycket som fiskmås. Mest blir det enstaka kast som då ser ut mer som att skrattmåsen drabbats av en hård vindby. Ofta flyger den nära vattenytan. Hård vind brukar också innebära att det ses färre skrattmåsar vid kusten. FISKMÅS Är liksom skrattmås en allmän häckare i landet som ofta ses sträckande vid kusten. Fiskmås kan både upplevas som anonym och elegant. Nästan oavsett väder tar den sig fram utan att göra något väsen av sig, med en flyktstil som är väl anpassad och ekonomisk oavsett väder. Vid lugnare väder flyger den gärna i flock, likt skrattmås, och arterna förekommer ibland i blandflockar. Vid hård vind överraskar den med att flyga i vackra bågar i väl balanserad dynamisk glidflykt. Emellertid genomför den sällan konsekvent bågflykt under en längre stund, som om den behövde stanna upp och flyga vanligt efter några vackra bågar. SVARTHUVAD MÅS Arten ses årligen i Sverige och ökar dessutom. Exempelvis har samtliga sex fynd av sträckande fåglar vid Hönö skett efter 2011. Svarthuvad mås liknar fiskmås till form och storlek och särskilt ungfåglar är lika varandra även i dräkten. Flykten kan påminna både om skrattmås och fiskmås. TRÄDMÅS Det finns bara fyra publicerade fynd av denna nordamerikanska art i Sverige, men den är en årlig gäst på de brittiska öarna så den kan vara förbisedd. Arten är svår att skilja från skrattmås, och genom att den är så sällsynt behövs förmodligen fotodokumentation för att en sträckande individ ska publiceras. Arten är mycket lik skrattmås i alla dräkter, men är bland annat mindre och kan påminna om dvärgmås. RINGNÄBBAD MÅS Liksom trädmås är detta en art från Nordamerika som är extremt sällsynt i Sverige med endast 11 publicerade fynd. Arten är dock årlig på de brittiska öarna och kan vara förbisedd i Sverige. Precis som med trädmås fordras förmodligen foto för att en förbisträckande ungfågel ska bli officiellt publicerad. Arten är nära släkt med fiskmås och liknar denna i alla dräkter, ungfågel påminner också om svarthuvad mås. GRUPP 2 – HAVSMÅSAR Samtliga arter i denna grupp är strikt bundna till havet året om, utom dvärgmås under häckningstid. Till skillnad från gruppen landmåsar, ökar sannolikheten att se någon av dessa arter under en dag med hårdare pålandsvind. Dvärgmås och rosenmås flyger gärna i flock precis som landmåsarna (även om det inte är aktuellt med flockar av rosenmås i Sverige, så skulle det vara tänkbart att se en i en dvärgmåsflock). De andra måsarna flyger aldrig i uttalade flockar, men de kan uppträda i en löst sammanhållen grupp. TRETÅIG MÅS En liten koloni finns sedan 1967 på Nidingen, men framför allt uppträder arten i Sverige i samband med pålandsvind längs västkusten. Hårdare vind brukar dessutom innebära att fler ses. Arten har en karaktäristisk kombination av att flaxa likt andra måsar, men också kunna växla till flykt med stela vingar, närmast liknande stormfågel eller till och med liror. Tretåig mås kan flyga elegant och länge i dynamisk glidflykt, med endast få stela vingslag. Den flyger inte i flock liknande dvärgmås, skrattmås eller fiskmås, men kommer ofta i löst sammansatta grupper. I samband med höststormar kan så stora mängder förekomma att det nästan är som en enda stor flock. TÄRNMÅS En sällsynt men årlig gäst i Sverige, nästan enbart sedd sträckande på västkusten i samband med hård vind under hösten. Till skillnad från de andra måsarna behåller den juvenil dräkt under hela hösten. Storlek, proportioner och flykt mitt emellan eller med lite av varje från dvärgmås och tretåig mås. Det är den mås som mest praktiserar dynamisk glidflykt tillsammans med tretåig mås. Å andra sidan kan de också driva runt mellan vågor likt dvärgmås eller tärnor och då vara svår att hitta och följa. ROSENMÅS Mycket sällsynt i Sverige, observationer sker inte årligen, och i skrivande stund är det fem år sedan någon rosenmås senast sågs. Arten är noterad på sträck vid havsfågelskådning vid flera tillfällen. Flykt likartad dvärgmås. DVÄRGMÅS Häckfågel i sötvattensträsk på Gotland, Svealand, Norrland, Norge och Finland som ofta ses på sträck både i lugnt väder och vid hård blåst. Dvärgmås kommer ofta i flock, men ensamma individer ses också. Flykten likartad oavsett vind: Snabba vingslag som liknar svarttärna och en flyktbana mest lågt över vattnet. Flykten kan avbrytas för att stanna upp kort, eller för att fara iväg med vinden och få fart. I hård vind är den ofta svår att hitta och följa genom sin flykt nära vattnet och sina tvära och oväntade kast. ISMÅS Mycket sällsynt gäst i Sverige som brukar dyka upp med några års mellanrum. Flera av observationerna har varit av sträckande individer. Rosenmås – sälls ynt gäst i väst Bild: BJÖRN DELLMING Fåglar på Västkusten 3/2019 21 måsar i flykten Skrattmås En lättbestämd art under de flesta omständigheter. Den har vissa drag gemensamt med fiskmås, men ska under de flesta omständigheter inte vålla något problem. Nyckelkaraktärer jämfört med fiskmås: • Smalare och längre näbb med röd ton • Svarta fläckar på huvudet • Vita handtäckare och vit yttre del av handen • Ljust grå och otecknad undersida av arm och armhåla • Rent vit inre del av stjärt och övergump • Ljust grå, nästan vit mantel och större armtäckare Fiskmås 1K-fåglar på hösten kan vara mycket lik unga eller subadulta gråryggade trutar, främst gråtrut men även den ovanligare kaspisk trut. Även den mest erfarna skådaren kan ibland komma snett i bestämning av enskilda individer. Riktigt hållbara och konkreta karaktärer finns inte, nästan alla handlar om bedömning. För att komplicera det varierar ruggning stort bland trutar. Om andra fåglar finns att jämföra med, som skrattmås, tretåig mås eller adulta trutar, så brukar det vara enkelt. Fiskmås är närmare skrattmås i storlek än gråtrut, och är nästan precis jämnstor med tretåig mås. Nyckelkaraktärer jämfört med gråtrut: • Smalare och kortare näbb. • Litet huvud. • Mindre svart på stjärten och närmare rent vitt på övergump och vita delar av stjärten. Svarthuvad mås Förenklat är en svarthuvud mås en fiskmås där alla gråbruna och bruna partier ersatts av svarta eller ljusgråa. Resultatet är en fågel som är nästan monokrom och går i svart och ljusgrått/vitt. Nyckelkaraktärer jämfört med fiskmås: • Mörk näbb. • Svarta markeringar på ett i övrigt ljusgrått huvud. • Rent vit stjärtovansida och övergump, så när som på ett smalt och distinkt avsatt svart ändband. • Omönstrat vit eller ljusgrå vingundersida så när som på ett svart band längs bakkanten av vingen. • Ljusgrå eller nästan vit mantel och större armtäckare. Artkaraktärer att ge akt på Skrattmåsflockar sträcker ofta nära vattenytan, men kan även ta höjd i svagare vindar. Här är en flock med subadulta skrattmåsar. Bild: BJÖRN DELLMING Bild: SIMON CARRINGTON Bild: BJÖRN DELLMING Bild: BJÖRN DELLMING Bild: BJÖRN DELLMING Bild: ERIK HIRSCHFELD fältbestämning 22 Fåglar på Västkusten 3/2019 Tretåig mås Trädmås Trädmås är extremt sällsynt i Sverige, och dessutom svår att skilja från skrattmås. Om en misstänkt trädmås kommer sträckande, är det nästan nödvändigt att få bra foton av den för att säkert kunna bestämma den och få den publicerad. Väsentligen lik skrattmås, med drag av dvärgmås. Nyckelkaraktärer: • Mellan skrattmås och dvärgmås i flyktsätt och storlek. Nyckelkaraktärer jämfört med skrattmås: • Kort svart näbb. • Svarta yttre större handtäckare (notera att en del skrattmåsar kan ha detta också). • Inre handpennor och inre större handtäckare ljusgrå (om en skrattmås har svarta yttre större handtäckare, är detta parti också mörkt). • Smalt svart band längs hand- och armpennor. Skrattmås har bredare och diffust. • Annorlunda tecknad undersida av handen: smal svart kant och innanför ljusgrått eller vitt. Nyckelkaraktärer jämfört med dvärgmås: • Vitt på huvudet likt skrattmås. • Rundad, inte kluven stjärt. • Dvärgmås har ett brett svart band som löper över yttre handpennor och armtäckare. • Även beteende närmar sig dvärgmås, exempelvis snappar arten insekter över vattenytan. för att säkert kunna bestämma den. Tretåig mås Arten är den i Sverige vanligast förekommande som är helt anpassad till ett liv vid och på havet. En blåsig dag vid kusten är den ofta en karaktärsfågel. Den är säregen jämfört med de vanligare måsarna som vi ser och står ut både med stelare flykt och den speciella teckningen. Normalt ska 1K-fåglar på hösten vara enkla att bestämma, både genom hur de flyger och genom den vackra svartvita teckningen som bildar något av ett svart W över ryggen och vingarna. Vid minsta tveksamhet om bestämning jämfört med skrattmås och fiskmås, lägg märke till: • Svart boa som ligger om nacken. • Ljusgrå eller nästan vita vingundersidor. • Svart näbb. • Kluven stjärt. • En vit triangel längs inre handpennor, upp till vingknogen och in till kroppen. Tärnmås På vissa sätt är tärnmås ett mellanting mellan tretåig mås och dvärgmås, bland annat kan tärnmås kan flyga likt bägge arterna. Särskilt lurigt är om det en dag passerar många tretåiga måsar – då kan en enstaka dvärgmås lätt föra tankarna till tärnmås. Likadant gäller det omvända, under en dag med fler dvärgmåsar men enstaka tretåiga måsar. Och så kan det inte nog understrykas hur många gånger både tretåig mås och dvärgmås kan förefalla ha en teckning på ovansidan av vingar och mantel som är precis den man tänker sig att tärnmås ska ha! Nyckelkaraktärer jämfört med både tretåig mås och dvärgmås: • Huvudet ser mestadels mörkt ut och saknar svarta markeringar. • En gråbrun markering ses på huvudsidan och ned på halsen. • Stjärten är djupt kluven, men det är sällan möjligt att se på en sträckande individ. • Vid direkt jämförelse är tärnmås mindre än tretåig mås och större än dvärgmås. • Om det går att säkerställa att den saknar svart band längs armtäckarna är det en bra karaktär. Nyckelkaraktärer jämfört med tretåig mås • Det svarta på handen upptar mer än halva handen, tretåig mindre än halva handen. • Det vita på armen upptar mindre än hälften av armen. På en tretåig mås upptar det ljusa partiet ungefär hälften av armen. • På vingundersidan finns ett gråbrunt streck längs armpennorna. Nyckelkaraktärer jämfört med dvärgmås • Rent vit triangel från inre handpennor, till knogen och in till kroppen. Ringnäbbad mås Mycket lik fiskmås men liknar även svarthuvad mås och gråtrut i andra vinterdräkt. Liksom med trädmås gäller att om en misstänkt ringnäbbad mås kommer sträckande, är det nästan nödvändigt att dokumentera den med foton Nyckelkaraktärer jämfört med fiskmås: • Kraftig rosa näbb med brett svart band över spetsen. • Mellanting mellan fiskmås och svarthuvad mås vad gäller vingovansida och rygg: Utan bruntoner som hos fiskmås, men inte så distinkt tecknad som svarthuvad mås. • Större armtäckare och mantel nästan lika ljust grå som svarthuvad mås. • Vingundersidan tecknad likt fiskmås. • Otydligare och bredare svart ändband på stjärten och med mer bruna/svarta fläckar i det vita på stjärt och övergump. Bild: HANS BISTER Bild: BJÖRN DELLMING Bild: BJÖRN DELLMING Bild: BJÖRN DELLMING Bild: MAGNUS HELLSTRÖM Bild: PATRIK JONASSON Fåglar på Västkusten 3/2019 23 måsar i flykten Näbb I nästan samtliga fall hjälper det om näbben kan ses bra: • Tjocklek, längd och färg. Vingundersida Vingundersidans teckning är nästan alltid till hjälp vid bestämning av måsar och samtidigt en underskattad karaktär. Lägg särskilt märke till: Mörk eller ljus? • Mörk eller svart kant längs någon eller hela delen av bakkanten? • Om handen är mörk och vingundersida i övrigt är ljus så är det en skrattmås. • Med mycket markeringar på vingundersidan kan det bara vara en fiskmås, ringnäbbad mås eller en trut. W-teckning • Tretåig mås, rosenmås och dvärgmås har en teckning på översidan av vingen som ser ut att bilda ett (brutet) W. Tärnmås har också ett liknande mönster även om den bara har svart på handen. • Lägg särskilt märke till om hur mycket vitt det är på pennorna och hur mycket svart det är på handen. Stjärtform Om det går att se, är det en viktig karaktär vid bestämning av de pelagiska måsarna: • Är den kluven, djupt kluven eller spetsig? Nyans på mantel & större armtäckare • Öva på att hitta större armtäckare och bedöma färg på dem och manteln. Det är en viktig karaktär för att bestämma fiskmås, svarthuvad mås och ringnäbbad mås. Yttre handtäckare • Vita yttre handtäckare är unikt för skrattmås. Ismås Arten är en unik fågel, som i alla dräkter är helt eller nästan helt vit. Enda förväxlingsrisk är därför albinistiska eller kraftigt blekta individer av andra måsarter. Storleken ligger närmast fiskmås, men ismås har bredare vingar och kraftigare kropp. Lägg särskilt märke till kroppsform, benfärg, eventuella svarta markeringar i fjäderdräkten, ansiktsteckning samt näbbfärg och näbbform. Dvärgmås Arten är något av katten bland hermelinerna: Den påminner om landmåsarna genom att häcka i inlandet och att den inte nyttjar dynamisk glidflykt. Å andra sidan är det en pelagisk art utanför häckningstid, och liksom de andra havsmåsarna skyggar den inte för hård vind utan ökar ofta i antal med hårdare vind. Liksom landmåsar tenderar dvärgmås att följa vattenytan när vinden blir hårdare, för att utnyttja att det blåser svagare närmare vattenytan. Nyckelkaraktärer jämfört med tretåig mås och skrattmås • Under nästan alla omständigheter ska storlek och flyktsätt omedelbart fälla avgörandet: Tretåig mås och skrattmås är cirka 50 % större, både i kroppslängd och vingspann. Bägge arter är närmare fiskmås i kroppsform och storlek. Dvärgmås flyger ofta tätt efter vattenytan, kastar hit och dit, försvinner lätt et cetera. Tretåig mås å andra sidan flyger särskilt i hård vind på stela vingar i stora eleganta bågar. Skrattmås har en lugnare och rakare flykt. • Vid tveksamhet gentemot tretåig mås: Lägg märke till det vita partiet på handen och armen. Det är betydligt mindre och mer genombrutet hos dvärgmås. • Vid tveksamhet gentemot skrattmås: Titta efter skrattmåsens vita yttre handtäckare och mörka bakkant längs hela vingen. Rosenmås Rosenmås är mycket lik dvärgmås, både vad gäller dräkt, flyktsätt och proportioner. Skillnaderna är små och det behöver vara goda omständigheter för att kunna bestämma en förbisträckande ung rosenmås. Nyckelkaraktärer jämfört med dvärgmås: • Rent vita armpennor och inre handpennor. • En vit kil på handpennor som nästan når vingspetsen – utanför ett smalt, distinkt svart band längs toppen av handpennorna. • Mycket kort näbb och kort huvud/hals. • Lång stjärt med en avslutande kilformad spets, i stället för dvärgmåsens korta, kluvna stjärt. • Diagnostiskt tecknad vingundersida: övervägande grå med rent vitt parti längs pennorna. Karaktärer att titta extra på Bild: BJÖRN DELLMING Bild: BJÖRN DELLMING Bild: BJÖRN DELLMING Bild: PATRIK JONASSON