Kategorier
#1/2020 Naturupplevelser

Sandbergs sida – En vanlig höstförmiddag

FpV nr 1/2020, s. 14-15

Pär Sandberg

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

Betraktat 14 Fåglar på Västkusten 1/2020 V I SATT PÅ sträckfågelpost en vanlig höstförmiddag i kanten av det halländska jordbrukslandskapet. Fast enbart färgerna runtomkring hade räckt och det visste vi. Gulorange, cigarrbladsbrunt, sepia, ockra och här och var fanns lite grönt kvar på blad i träd och buskar, de löv som ännu inte gett upp, trots minusgrader under något dygn för tre veckor sedan. En vanlig höstdag, förutom att varfågeln satt på en ledningstråd, trots att det fanns gott om buskar i landskapet, varfågelbuskar. Då och då bytte fågeln position på ledningen, parerade skickligt kastbyarna, lät sig böjas med en aning och föll lite framåt för att behålla balansen. Som en dam ute på stan med handen ovanpå på hatten i kulingen. Så plötsligt, när vi tittar upp från matsäcken sitter den åtta, nio meter framför oss på en liten röd brandpostskylt med beteckningen 1.0. En varfågel, en norrlandsgäst som tar posto på en liten röd 1.0-skylt bara några meter framför oss. Varför undrar vi och ser hur den gråsvartvita laniidaerepresentanten kämpar för att hålla balansen. Så flyger den iväg, försvinner tätt utefter marken som varfåglar inte brukar göra. Kanske hade den sett tillräckligt, det fick räcka. En varfågel en vanlig höstdag, som uppträdde som om den inte visste om att den var en varfågel, ännu. Till höger om oss hade en tornfalk flugit fram och åter över hästhagen, men ryttlade nu mot vinden som en tornfalk skall göra. Inte minst en vanlig höstdag. Troligen var det samma orädda individ som tre veckor tidigare hade kommit ovanligt nära, till synes obekymrad över kameralinsen som pekade mot den. En bra bit bort över slätten vid den röda ladan och silon flög ytterligare en tornfalk. Den tegelröda ryggen lyste till då och då trots avståndet. En hane enades vi om. – Men vart tog den vägen nu? – Vet inte, hittar den ingenstans i luftrummet. – Hade varit fint om den kom häråt. En grann hanne med grått huvud och prickarna synliga på ryggen är inte fy skam. Efter ett tag hittar vi den med hjälp av tub- SANDBERGS SIDA EN VANLIG HÖSTFÖRMIDDAG TEXT OCH BILDER: PÄR SANDBERG PARSANDBERGVBG@GMAIL.COM Sandbergs sida Fåglar på Västkusten 1/2020 15 kikarna. Falkhanen har landat längst ut på ladugårdstaket och står nu i hängrännan så att endast huvudet är synligt. Där finns tydligen något att äta, av huvudrörelserna att döma. En tornfalkhane i ockra och stålgrått i en takränna på en stor röd lada ute på den vida slätten en vanlig kulört höstdag i oktober innan löven släppt taget och dalat ner. Förmiddagens enda sparvhök kom smygande tätt, tätt över den plöjda marken, på stenfalksmanér. Men några rappa vingslag, glid, vingslag igen, återigen glid, avslöjade den som sparvhök. Till slut tog den i alla fall höjd och steg över den breda ändmoränen med ekar och bokskog på krönet. Precis samma sak gjorde ett 30-tal sånglärkor som vi strax därefter siktade, också de tätt över plogfårorna. Länge följde vi dem i kikarna, de lätt bulliga kropparna med de kraftfulla vingslagen och den korta stjärten. Jo, de sträckte de också, de var på väg nu, till skillnad från de flockar som flera veckor tidigare vimlat runt fram och åter över höstsådden därute. Även sånglärkor ger sig av till sist. Några dagar senare noterade vi en flock på drygt tusen ringduvor högt upp, på väg söderut. En oval väl sammanhållen flock som med grunda vingslag rörde sig som en långsam målmedveten zeppelinare, en enda stor kropp mot samma mål. Detta hände också under en helt vanlig kulört höstdagförmiddag. #

Kategorier
#4/2019 Naturupplevelser

Sandbergs sida – Ugglan i alen

FpV nr 4/2019, s. 36-37

Pär Sandberg

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

Betraktat 36 Fåglar på Västkusten 4/2019 UNDER TRE VINTRAR har ugglan suttit vid samma kärr, i samma al, i precis samma grenklyka. Kan ugglans kropp till slut nöta albarken slät där den sitter på exakt samma ställe, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in? Tusentals kyssar mot gamla ryska ikoner har ju nött bort bladguldet, så … Skulle man kanske till och med kunna avgöra om det är alträdsugglor eller furuugglor man har att göra med om man hittar ruggfjädrar någonstans på marken, med fint material kvar i fjädrarna från dagars och veckors sittande och smågnidande tätt invid en trädstam. Doft och färg skulle kanske också kunna avslöja – innan svaret ges under mikroskopet? Undrar förresten vad ugglan själv skulle anse om sådant … – Ni själva då? Fåtölj eller pinnstol under vinterns innedagar? Är det biologi eller sociologi ni studerar, undrade ugglan och drog sig undan några centimeter på grenen, som om den var förbi dylika frågor för länge sedan. Pytt! Forskning kallar ni det. Överlevnad skulle jag vilja säga. Överlevnad under stjärnnatten och skarsnön. Knastrig och trevlig för er ja, dödlig för oss. Så självklart och enkelt. Möss och sork är säkra därunder. Så är det ja, tänkte han och drog sig till minnes pojkens förvånade uttryck när han kom hem en januarikväll och sa att han sett en uggla mitt i bostadskvartert. Den satt under en lampa på en gatuskylt inne bland husen. Troligtvis utsvulten på grund av långvarig skarsnö. – Ja, vi dör, sa ugglan, men det gör inte ni generalister med väggar, tak och cylindakylar fyllda med kött. – Nu går vi, sa jag till pojken. Ugglan har fått hybris. – Nej, svarade ugglan, det är ni som fått det. Fast från början var det inte så. – Vishetens symbol, sa jag till pojken. – Jag vet svarade han. Sedan gick vi. # SANDBERGS SIDA UGGLAN I ALEN TEXT OCH BILDER: PÄR SANDBERG PARSANDBERGVBG@GMAIL.COM Sandbergs sida Fåglar på Västkusten 4/2019 37

Kategorier
#3/2019 Fördjupning

Myrslungare och andra folkliga fågelarter

FpV nr 3/2019, s. 16-17

Pär Sandberg

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

Fågelnamnens historia 16 Fåglar på Västkusten 3/2019 DEN LILLA STYVNACKADE MYRSLUNGAREN sa han, tittade på mig och skrattade. Ja varför inte, namnet horsgök finns ju exempelvis för enkelbeckasin. Och då skall ordet hors stå för häst, enligt Ivar Hortlings bok Svenska Fågelnamn. DE STRAMARE VETENSKAPLIGA NAMNEN vill skärpa exakthet och nagla fast det studerade objektet. Och så skall det naturligtvis vara i de sammanhangen. De folkliga namnen eller beteckningarna däremot, måste ha växt fram under nyttjandet av spadar, tung mylla, bra och bistert väder där man fått tåla sig, men antagligen också ur gyllene ögonblick och välsignade stunder. Det borde vara så i alla fall. Namnet på en fågelart kunde bli till ett järtecken, medan det vid andra tillfällen fungerade som årstidsklocka, som visade när det var dags. Man tydde ut ur de ständiga upprepningarna i vardagen, sökte mönster precis som forskaren men inte som raster för teorier. Mönstren ingick i överlevandet, men också som sällskap och kanske till och med som underhållning. Man kan endast försöka föreställa sig bondelandskapets långa tystnad vintertid under 1800-talet, då ensamgårdarna växte fram ur skiftena, och kontrasten i april och maj då bofink och lövsångare kom åter till Norden. Innan radio och annan kommunikation var uppfunnen måste fågelsången tillsammans med ljusets återkomst ha gjort stor skillnad. Kvittrande ladusvalor över gårdsplanen och taltrast som härmade och ljöd över skogen borta i brynet. Den tidens melodiradio? MAN KAN UNDRA om någon i det gamla bondesamhället skrev ner något om dessa iakttagelser, om de reflekterade över dem. Kanske orkade man inte, troligen hade man fullt upp ändå och möjligen var det också trivialt och självklart, inget att plocka fram penna och papper för. Om man nu hade detta och kunde skriva, och så var det ju inte heller till någon direkt nytta. Flera naturintresserade lantpräster däremot noterade systematiskt i Linnés anda med Frihetstidens nya idéer om nytta i vardagen under det tidiga 1800-talet. Många av dem introducerade även nya brukningsmetoder, ny teknik och uppmuntrade till att plantera fruktträd. Handböcker och verk om fåglar från detta bondeårhundrade innehåller många gånger objektivt beskrivande texter med detaljerade mått av vingar, tarser och näbbar, inte minst Sven Nilssons så ofta refererade verk Skandinavisk Fauna. Varje Himmelsget, horsgök och styvnackad myrslungare. Bondesamhällets folkliga artnamn kan vara lika talande som de mer sentida, vetenskapliga. TEXT : PÄR SANDBERG PARSANDBERGVBG@GMAIL.COM MYRSLUNGARE OCH ANDRA FOLKLIGA FÅGELARTER Fågelnamnens historia Kvittrande ladusvalor vid gården och taltrastens sång från skogsbrynet var kanske dåtidens melodiradio. Bild: JAN-ÅKE NORESSON myrslungare och andra folkliga fågelarter fågelart är behandlad med rubriker, där den avslutande lyder: nytta och skada. Under nötväcka står det lakoniskt: köttet är ätligt. Gulsparvens är smakligt, för att nämna ytterligare en art. MEN ÅTER TILL allmogen. Himmelsget var ett annat namn för den långnäbbade beckasinen. Det skulle naturligtvis aldrig godkännas idag i någon namngivningskommitté, men det låter onekligen fantasin skena iväg. Disneys vindlande julslädtomte i skyn dragen av renar eller kanske till och med av getter förklädda till beckasiner …? Medeltidens horsgök med det gnäggande lätet skulle hålla de betande hästarna borta från ängen där beckasinen höll till. Den förebådade även regn sa man, och kallades sålunda också regnmäckra. Tolkningar och tecken, djuren och människorna i en praktisk relation – som det var förr. ÄVEN KRING MORKULLAN finns gott om tolkningar, skrönor och historier. Naturligtvis bidrar den populära jakten till detta, det så kallade draget, i jägarkretsar. Dunkla vårkvällar när ljuset äntligen var tillbaka efter vintern och svårigheten att hitta den kamouflerade vadaren på marken har säkert bidragit till dessa historier. Om den under spelflykten berömda knorten följt av pisspandet kommit att tolkas på flera sätt vet jag inte, men i Ivar Hortlings Svenskas Fågelnamn från 1944 finns en rolig uppgift: ”några förf. göra gällande, att dessa ljud ”födas i halsen, gå i krampaktiga vågrörelser genom bröstet o. buken o. stötas hörbart ut g:m anus, som därvid arbetar konvulsiviskt och kränges ut o. in”. Förleden mor i namnet kommer av ”tät skog” och kulla betyder ungefär ”flicka”. Kullan var en omhuldad fågel i jägarkretsar. I Hortlings roliga och kulturhistoriskt intressanta bok finns tusentals lokala namn för olika fågelarter. Dock inget som inleds med prefixet ”styv”, sålunda inte heller någon styvnackad myrslungare. Förslag på art? # I svunna sekler fick fåglar som höll till runt gårdarna sina egna namn. Ibland för att de var jaktbart vilt, ibland för att de stakade ut viktiga datum för sådd, skörd och andra väsentligheter i bondesamhället. Bilden är från Äskhults by, norra Halland, pietetsfullt bevarad till eftervärlden. Bild: AERIAL PHOTO OF GOTHENBURG Bild: PÄR SANDBERG Fåglar på Västkusten 3/2019 17 Himmels – get var ett annat namn för den långnäbbade beckasinen

Kategorier
#3/2019 Naturupplevelser

Sandbergs sida – Gäss förr och idag – Karisman som försvann

FpV nr 3/2019, s. 24-25

Pär Sandberg

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

BBeetraktattraktat 24 Fåglar på Västkusten 3/2019 DEN UNGA MAMMAN med de kulörta träningskläderna och gymnastikskorna gjorde några avslutande korrigeringar av klädseln, drog upp ärmen vid handleden en aning för att titta på klockan och sparkade iväg trehjulingbarnvagnen framför sig. Sedan bar det av längs trottoraen. Några hundra meter från henne och barnvagnen stod tusen vitkindade gäss och 58 bläsgäss ute på ett stort fält. – Vad gör hon, undrade de. – Räknar, svarade vi. Och uppe i den stora staden norröver utförde hominiderna odontologiska försök på labradorhundar, vilka sedan avlivades. Har någon av dem hund hemma, labarador kanske, undrade vi. Den tätt samlade flocken av vitkindade står i en tydlig cirkel ute på fältet. Exakt där, kommer det inom några år att trona fyra till sjuvåningshus. Gässen flyttar och måste flytta på sig. I mitten av -80-talet alldeles intill bryggan och livräddningskryssasren i Ny Ålesund på västsidan av Spetsbergen, låg en vitkindad gås och ruvade sina ägg uppe på ett stort stenblock. Vitkindad gås på bo, tjoade vi och tittade storögt. Och idag räknas de i tusental och åter tusental under flera månader av året i stora delar av landet. Ungefär 25 år tog det från upprymdhet och upplevelse till rop om sanitär olägenhet och önskan om skyddsjakt. Avståndet till bläsgästerna från den sibiriska tundran kanske var 60-70 meter. De flyttade sig inte när han kom cyklande utefter vägen och lyfte inte heller när han stannade. Har då även de vant sig redan? Och sedan då, kommer vår fascination över dessa arktiska gäss att försvinna därför att avståndet till dem krymper? Vill minnas att det var Sten Brandberg som någon gång under 40-talet ålade sig fram de sista hundra metrarna mot en sånsvan SANDBERGS SIDA GÄSS FÖRR OCH IDAG – KARISMAN SOM FÖRSVANN TEXT OCH BILDER: PÄR SANDBERG PARSANDBERGVBG@GMAIL.COM Sandbergs sida Fåglar på Västkusten 3/2019 25 på bo i Sjaunjas mygg-och myrmarker, för att inte störa den ytterst vaksamma vita och gulnäbbade sällsyntheten. Idag konstaterar vi den på snöfält i södra delen av landet, ibland i stora skaror. Noterar, räknar och skriver ner och ibland inte ens det. På 70-talet var det obligatoriskt busstopp vid Varakrysset, på exkursion upp mot markerna runt Hornborgasjön, för att titta på råkorna och deras bo invid vägen i de höga träden. Idag må fan ta dem när de slår sig ner i urbana miljöer. Och fascination då ,var finns den,var kommer den ifrån? I sällsynthet, i att hitta mönster, i upprepning, i upptäckten av ett speciellt beteende eller kanske bara genom att själv inse att man är med i det stora hjulet som svänger? Kommer den inifrån blir den i alla fall starkare, då man måste gå halva vägen själv, göra sin egna bilder. Kanske blir det också roligare då – i längden. Vi får se och väga av i slutet. #