Kategorier
#4/2019 Fördjupning

Flexibel matsmältning avgörande för överlevnaden

FpV nr 4/2019, s. 10-15

Robert Ennerfelt

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

inzoomat 10 Fåglar på Västkusten 4/2019 DE FLESTA FÅGLAR lever ett mycket aktivt liv och har en hög ämnesomsättning. De behöver därför äta mycket och kunna bearbeta och ta upp näringen från födan effektivt. Olika arter har anpassat sitt matsmältningssystem på olika vis för att kunna ta hand om födan de äter på bästa sätt. Men all föda finns inte tillgänglig året runt; till exempel försvinner insekter på vintern. Dessutom byter många fåglar livsmiljö mellan sommaren och vintern. Många arter har därför förmåga att förändra sitt matsmältningssystem. Som många säkert vet är näbben specifikt utformad för den föda fågeln äter (Elphick, 2014). Den består av lätta ben täckta av hudlager och ytterst keratin (Larsson, Larsson & Ekström, 2013). Smakoch känselceller i näbben hjälper fåglarna att hitta bra föda (Birkhead, 2010). Tungan hos fåglar är hårdare än vår och dess främsta uppgift är att få ned födan i svalget. Någon funktion i sångproduktionen har den inte. Smakceller är fåtaliga på tungan, men däremot finns många känselceller. UTSEENDET PÅ TUNGAN varierar mellan olika arter och visar ofta anpassningar till den föda fågeln äter. Vissa fiskätande fåglar har till exempel utväxter på tungan för att deras byten inte ska kunna smita. Simänder har lameller på tungans sidor som används för att filtrera fram föda ut vattnet. En del fåglar använder sin tunga för att fånga födan. Hackspettar har till exempel tungan täckt i saliv i vilken myror och andra kryp fastnar medan kolibrier använder sin tunga för att få tag på nektar (Elphick, 2014). En tidigare teori var att tungan fungerade som ett tunt rör och att kapillärkraft drog upp nektarn från blomman, men på senare tid har forskning visat att den teorin inte stämmer. Tungan kantas av lameller och spetsen är kluven. När den når vattenytan fälls lamellerna ut och spetsen delar sig. När den dras tillbaka fälls tungspetsarna ihop, lamellerna rullar ihop sig och nektar fångas därmed in och följer med upp. Även tungan hos döda fåglar ändrar form, vilket visar att det är fysikaliska krafter och inte muskelkraft som får tungan att ändra form (Rico-Guevara & Rubega, 2011). FÖR ATT UNDERLÄTTA FLYGNINGEN har tänder (som gör fågeln framtung) selekterats bort under fåglarnas utveckling och födan sväljs därför mer eller mindre hel. Av denna anledning är matstrupen ofta förstorad och uttänjbar (Denbow, 1999), särskilt så hos skarvar (Elphick, 2014), vilket förklarar att de kan svälja stora fiskar. Krävan som finns hos många fåglar är en utvidgning av matstrupen där föda kan lagras. En kräva finns hos framför allt fröätare som hönsfåglar, duvor och finkar. Men även hos änder och vadare. För duvor och flamingos har krävan även en annan funktion. Den ger ungarna deras första mål mat i livet i form av krävmjölk. Krävmjölken består av celler som stöts av från krävan. Dessa är rika på fett och mjölken innehåller även mycket proteiner, däremot saknas kolhydrater. Liksom hos däggdjuren är det hormonet prolaktin som stimulerar produktionen av mjölken. Både honan och hanen ger krävmjölk. Fåglar som inte har kräva så som måsar, tärnor, seglare och ett par arter av finkar, (Larsson, Larsson & Ekström, 2013) kan lagra krävmjölken i fickor i näbben (vissa finkar) (Elphick, inzoomat Att äta effektivt och kunna smälta olika slags föda är avgörande för överlevnaden. Inte minst under vintern då många arter får byta både livsmiljö och typ av föda. Robert Ennerfelt benar ut flexibiliteten och de imponerande anpassningarna. TEXT: ROBERT ENNERFELT ROBERT.ENNERFELT@GOF.NU FLEXIBEL MATSMÄLTNING AVGÖRANDE FÖR ÖVERLEVNADEN För att underlätta flygningen har tänder selekterats bort under fåglarnas utveckling flexibel matsmältning Fåglar på Västkusten 4/2019 11 Bytesfiskar har svart att smita fran lunnefagelns kniptang till nabb. Aven utvaxter pa tungan hjalper till att barga fangsten. Bild: PATRIK JONASSON 2014) eller i munbotten som hos tornseglare (Larsson, Larsson & Ekström, 2013). Hos de flesta fåglar sker ingen nedbrytning i krävan, men den sydamerikanska hoatzinen har här bakterier för att bryta ned bladen den äter (Stevens & Hume, 1998). Magen är uppdelad i två delar, en körtelmage och en muskelmage. Körtelmagen ligger först och utsöndrar enzymer som pepsin och saltsyra som hjälper till att bryta ned maten på kemisk väg. Hos lammgamen är syran extra stark för att kunna lösa upp de benfragment fågeln äter (Elphick 2014). Fåglar som äter kött eller fisk har överlag en mer utvecklad körtelmage än de som äter frön (Denbow, 1999). Den andra magen är muskelmagen och fyller den funktion tänderna har hos däggdjuren. Kraftiga muskler i kombination med muskelmagens hårda insida sönderdelar här födan så att enzymerna från körtelmagen kan verka effektivt (Elphick, 2014). Fåglar som äter växter eller skaldjur har en extra kraftig muskelmage och äter inte sällan även grus eller småsten att mala födan med (Piersma m.fl. 1993). Bland fågelarterna som har små och klena muskelmagar finner man många frukt- och insektsätare. Däribland den svarta silkesflugsnapparen som lever i Nordamerika. Under vintern utgörs födan till största delen av mistelbär. Tvärtemot vad man kanske tror är inte bären helt enkla att smälta för fåglar. Ett segt skal döljer det saftiga fruktköttet. Silkesflugsnapparen har löst detta problem på ett unikt sätt. När bäret som lagrats i krävan kommer in i muskelmagen hamnar den i ett område mellan öppningen till körtelmagen och tarmarna. Den här delen av muskelmagen är bara lite större än bäret och när musklerna klämmer på det glider skalet, tack vare den klibbiga struktur som finns i mistelbäret, av fruktköttet som fortsätter ned i tarmarna. Skalet lagras i en annan del av muskelmagen. Denna process genomgår drygt tio bär innan även skalen transporteras ned i tarmarna. Genom att separera skal och fruktkött på detta sätt utnyttjas näringen i bären mer effektivt (Walsberg, 1975 och Walsberg & Thompson 1990). Arbetet med att mala sönder födan gör att det skyddande lagret av koilin på muskelmagens insida slits och hos vissa änder stöts den därför av och förnyas regelbundet. inzoomat 12 Fåglar på Västkusten 4/2019 Även göken stöter av det innersta lagret på sin muskelmage, men i det fallet är det för att få bort hår från fjärilslarver som fastnar där (McAtee, 1917, Elphick, 2014). Andra fåglar lagar istället slitaget genom att bilda nytt koilin (Denbow, 1999). När muskemagen malt födan en stund pressas den åter upp till körtelmagen vars enzymer nu har större yta att verka på (Avian Biology). Det som ändå inte kan brytas ned tillräckligt kommer upp igen i form av spybollar (Elphick, 2014). I TARMARNA SKER DEN sista nedbrytningen av födan och upptaget av näring. Hos växtätare, är tarmarna ofta långa för att all föda ska kunna brytas ned (Avian biology). Även fisk- och fröätare har långa tarmar, medan rovfåglar och insektsätare har kortare tarmar (Denbow, 1999). Tjocktarmens främsta uppgift är att ta upp vattnet. Från tjocktarmen går det ut blindtarmar. Hos många fåglar som äter frön eller föda rik på fibrer eller kitin är blindtarmarna välutvecklade och innehåller mikroorganismer som hjälper till att bryta ned födan (Avian Biology) och (Stevens & Hume, 1998). Däremot saknas de hos bland annat papegojor och seglare (Denbow, 1999). Hos skogshöns har blindtarmarna bakterier för att kunna bryta ned cellulosan i barr (Suomalainen & Arhimo, 1945). Hos andra fågelgrupper som tättingar och storkfåglar är den främsta upp- Göken stöter av innersta lagret på sin muskelmage för att få bort hår från fjärilslarver som fastnat Kustsnappor som vant sig vid mjuk foda i fangenskap far mindre kraftig muskelmage an kustsnappor som levt i det vilda och levt av sma musslor – den naturliga vinterdieten. Bild: PATRIK JONASSON Illustration: JOHN ANDERSSON Lever Bukspottskortel Krava Matstrupe Muskelmage Kortelmage Kloakoppning Tarmar Fåglar på Västkusten 4/2019 13 flexibel matsmältning giften för blindtarmarna att producera antikroppar (Avian biology). I kloaken som är uppdelad i tre delar blandas resterna från matsmältningen med urin och rester från reproduktionsorganen. I den sista kammaren finns ett viktigt organ för immunförsvaret, bursa of Fabricius som producerar B-celler (Avian Biology). Två andra organ som inte är en del av själva matsmältningskanalen men ändå är viktiga för matsmältningen är bukspottskörteln och levern. Bukspottskörteln producerar bukspott som innehåller många enzymer som bryter ned ämnen. Vätskan neutraliserar dessutom syran som kommer från magsäcken. Från levern kommer galla vilket hjälper till att sönderdela fett (Avian Biology). MATSMÄLTNINGSSYSTEMET ÄR ALLTSÅ VÄL anpassat till den föda som fågeln äter, men det måste också vara flexibelt. Många arter äter olika slags föda under sommaren och vintern och matsmältningssystemet måste klara av båda dieterna. Vadare är en grupp som studerats mycket i detta avseende och i synnerhet kustsnäppan. Experiment har där visat att kustsnäppor som vant sig vid en mjuk föda i fångenskap hade en lättare och mindre kraftig muskelmage än de som levt i det vilda där de hade ätit den naturliga vinterdieten, små musslor. Magens utseende påverkade i sin tur vilken föda de föredrog att äta. Kustsnäpporna som hade ätit lättsmält föda behövde några dagar på sig för att börja äta de musslor som är den naturliga dieten (Piersma m.fl. 1993). Senare studier har dessutom visat att förändringen är reversibel och att en kustsnäppa som anpassat sig till att äta hårda musslor kan anpassa sig till att äta lättsmält föda och vice versa (Dekinga m.fl. 2001). FÖRÄNDRINGAR AV MATSMÄLTNINGSORGAN I samband med ändrat födoval sker även hos hönsfåglar vilket flera studier visar. Granjärpen växlar till exempel mellan att äta bär och barr, under sommaren respektive vintern. Barr är såklart mer svårsmälta än bär och därför visar sig tjocktarmen, muskelmagen och bukspottskörteln, på skjutna fåglar, vara större under vintern än under sommaren. I samma studie gjordes dessutom ett experiment på burhållna fåglar som bara fick äta lättsmält föda. Hos dessa såg man inte de förändringar man såg hos de vilda fåglarna. (Pendergast & Boag, 1973). Även hos den kaliforniska tofsvakteln ökar matsmältningsorgan i storlek på vintern när en frödiet byts mot en diet på gröna växtdelar. Till exempel växer tunntarmen med 10 cm i längd och längden på tarmluddet i ökar vilket ger en större yta som näring kan tas upp över (Lewin, 1963). Förändringarna som beskrivs ovan sker över en tidsperiod på några månader, men förändringar kan gå betydligt snabbare. I en experimentell studie av den japanska vakteln visade man att en förändring av muskelmagens storlek, för att hantera en ökad mängd fibrer, kan ske på bara några dagar. I studien tittade man även på körtelmagens storlek, men kunde inte se att den ändrades nämnvärt. Det antas bero antingen på att den inte behöver tillväxa (öka sin aktivitet) eller på att den inte kan tillväxa på samma sätt som muskelmagen (Starck, 1999). Tidigare studier på den japanska vakteln (Savory & Gentle, 1976) har även visat att längden på tarmarna ökar med mer fibrer i födan och att förändringen kan gå i båda riktningarna (växer med mer fibrer i födan, minskar med mindre fibrer i födan). Även hos arter som växlar mellan olika former av tillsynes lättsmält föda sker förändringar av matsmältningsorganen. Den svarta silkesflugsnapparen som nämndes tidigare hör till dessa arter. Vinterns mistelbär byts under sommaren ut en mer varierad diet som både inkluderar olika sorters bär och insekter. På undersökta fåglar har man funnit att magen under sommaren är dubbelt så stor som under vintern och att den även innehåller flera bär samtidigt. Förklaringen tros vara att bären som äts under sommaren saknar mistelbärens klibbiga struktur och de riskerar därför inte att klibba ihop i varandra (Walsberg & Thompson, 1990). EN ANNAN TÄTTING DÄR man ser förändringar av matsmältningsorganen i samband med att födovalet ändras är hos skäggmesen. Under sommaren livnär den sig på insekter medan den på vintern nästan Studier a v japansk vaktel visar att längden på tarmarna ökar med mer fibrer i födan. Svarthattans spannvidd i fodovalet – fran insekter till bar – staller krav pa tanjbar matsmaltning. Bild: LEIF JONASSON inzoomat 14 Fåglar på Västkusten 4/2019 uteslutande livnär sig på vassfrön. Fröna är svårsmälta och skäggmesen har anpassat sig genom att muskelmagen tillväxer, blir starkare och dessutom bildas förhårdnader för att lättare krossa fröna. Som hos flera andra fröätare hjälper även småsten till i matsmältningen (Spitzer, 1972). INTE BARA STORLEKEN PÅ organen i matsmältningskanalen påverkar hur bra en fågel bryter ned födan, det gör även mängden av olika enzymer som kan bryta ned exempelvis protein och kolhydrater. Från bukspottskörteln kommer flera olika enzymer bland annat amylas som bryter ned kolhydrater och chymotrypsin och trypsin som bryter ned protein. Hur aktiviteten/mängden av dessa enzymer förändras vid ett byte av diet undersöktes hos myrtenskogsångare. Forskarna antog att hos fåglar som åt en diet rik på protein skulle ha högre aktivitet på enzymer som bröt ned protein (trypsin och chymotrypsin) och att fåglar som fick en växtbaserad diet skulle ha högre aktivitet av enzymer som bryter ned kolhydrater såsom amylas. Resultaten visade att aktiviteten av enzymerna tvärtemot förväntningarna inte påverkades av dieterna med undantag av trypsin vars aktivitet ökade hos de fåglar som åt en diet rik på frön. Att enzymaktiviteten inte ökar skulle kunna innebära begränsningar av hur bra skogssångaren kan bryta ned olika typer av föda (Ciminari m.fl. 2001). UNDERSÖKNINGAR AV ENZYMER i matsmältningssystemet har även gjorts hos tundra-snäppan under flyttningen. I studien undersöktes aktiviteten hos kitinas, lipas, amylas, maltas och aminopeptidas. Kitinas utsöndras från körtelmagen och bryter ned kitin (finns i leddjurens hudskelett). Lipas bryter ned fett, maltas kolhydrater (maltos) och aminopeptidas oligopeptider (proteinfragment). Lipaset frisätts i bukspottskörteln och aminopeptidaset utsöndras från körtlar i tunntarmen. Resultaten i studien visar att enzymaktiviteten varierade under vår och höst, bland annat var aktiviteten hos lipas och maltas högre under vårflyttningen än under hösten. Även hos aminopeptidas var aktiviteten högre under våren än under hösten, medan aktiviteten hos amylas var lägre under vårflyttningen än under hösten. Skillnaden tros bero på att dieten skiljer sig mellan vår och höst. I studien jämfördes även unga och vuxna fåglar under hösten och där visade sig matsmältningssystemet vara större hos ungfåglar än hos vuxna fåglar, även sammansättningen skiljde sig mellan de två åldersgrupperna. Unga fåglar hade en mindre muskelmage och en större tunntarm än de vuxna. Enzym-aktiviteten var däremot lägre hos de unga fåglarna jämfört med de vuxna. Framför allt var aktiviteten hos kitinas och lipas lägre än hos de vuxna (Stein m.fl. 2005). YTTERLIGARE EN GRUPP AV fåglar där man sett förändringar av matsmältningsorganens storlek är hos andfåglar. En studie på tama gräsänder visade att de fåglar som fick mest fiber i sin mat hade störst matsmältningsorgan. Storleken på matsmältningsorganen var överlag lika stor hos de som fick en diet med mycket kött, de som fick en diet med både kött och växter och de som fick en växtbaserad diet med låg fiberhalt (frön), men hos de sistnämnda var muskelmagen större. Förändringarna skedde snabbt och redan efter 10 dagar hade den maximala vikten på matsmältningsorganen uppnåtts (Kehoe m.fl. 1988). Förändringar av matsmältningsorganens storlek beror inte bara på att dieten varierar. Hos snögåsen minskar bukspottskörteln, levern, muskelmagen och tunntarmen i storlek under häckningen. Samtidigt minskar också födointaget och troligen förklarar det varför matsmältningsorganen minskar i storlek. De behövs helt enkelt inte användas så mycket, dessutom kan nedbrytningen av vissa organ möjligen ge näring till fågeln (Ankney, 1977). Även hos ejdern varierar muskelmagen i storlek över året. En dansk studie på skjutna fåglar visade att hos honor ökade den i storlek under vårvintern vilket möjliggjorde att de kunde äta både fler och större blåmusslor. Därigenom kunde reserverna byggas upp inför ruvningen då ingen föda intas. Man fann även att ejdrar med små muskelmagar i större utsträckning än andra ätit krabbor Skäggme – sar får lita till svårsmälta vassfrön under vintern. Tillväxt av förhårdnader i muskelmagen gör det lättare krossa fröna. Om vintern tvingas skaggmesar overga fran insekts- till frodiet, en utmaning for matsmaltningen. Bild: BJÖRN DELLMING Fåglar på Västkusten 4/2019 15 flexibel matsmältning snarare än blåmusslor. Dessa fåglar hade mindre kroppsstorlek och enligt andra studier (Thompson, 1985) drabbas de i större utsträckning av parasiter. Minskningen av muskelmagen under själva ruvningen innebär både att en proteinresurs utnyttjas samt att mindre resurser går åt till att hålla liv i muskelmagen i sig (Laursen & Möller, 2016). Hos skedanden fann Akney och Dafton (1988) att levern hos honan ökade i vikt under äggläggningsfasen och att muskelmagen minskade i storlek under samma period. Hos hanar såg man inte den här förändringen. Även hos brudanden har man funnit att levern ökar i vikt under häckningen. Förändringen är hos den arten större, vilket tros bero på en förändring i födans sammansättning där andelen djur i födan ökar vid häckningen (Drobney, 1984). Inte bara matsmältningsorganen utan även näbben kan variera i storlek hos en och samma individ. En studie på talgoxar i Storbritannien fann att storleken på näbben och framför allt näbblängden varierade mellan sommaren och vintern. Skillnaden är troligen en anpassning till att dieten ändras under året. Experiment visade nämligen att fåglar med smalare näbbar bättre hanterade mjölmaskar än de med tjock näbb. Dessa hanterade i sin tur björkfrön bättre (Gosler, 1987). # De viktigaste referenserna: Ciminari, M. E., Afik, D., Karasov, W. H., & Caveides-Vidal, E. (2001). Is Diet-shifting Facilitated by Modulation of Pancreatic Enzymes? Test of an Adaptational Hypothesis in Yellowrumped Warblers. AUK, 118(4), 1101-1107. https://www.researchgate. net/profile/Eugenia_Ciminari2/ publication/232664243_Is_Diet-Shifting_Facilitated_by_Modulation_ of_Pancreatic_Enzymes_Test_of_an_Adaptational_ Hypothesis_in_Yellow-Rumped_Warblers/ links/0046351c4cb13b3d1d000000.pdf Dekinga, A., Dietz, M.W., Koolhaas, A. & Piersma, T. (2001). Time course and reversibility of changes in the gizzard of red knots alternately eating hard and soft food. J. Exp. Biol., 204, 2167-2173. https://jeb.biologists.org/content/jexbio/ 204/12/2167.full.pdf Gary Ritchison’s Avian Biology. http://people.eku.edu/ritchisong/ birddigestion.html Pendergast, B.A., & Boag, D.A. (1973). Sesonal changes in the internal anatomy of spurce grouse in Alberta. AUK, 90(2), 307-317. https://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/ auk/v090n02/p0307-p0317.pdf Piersma,T., Koolhaas, A., & Dekinga, A. (1993). Interaction between stomach structure and diet choice in shorebirds. AUK, 110(3), 552-564. https://sora.unm.edu/sitesdefault/files/journals/ auk/v110n03/p0552-p0564.pdf Fullständig källförteckning finns på www.gof.nu Hos froatande finkar som bandelkorsnabb bidrar blindtarmarna med mikroorganismer som hjalper till att bryta ned fodan. Inte bara matsmältningsorganen utan även näbben kan variera i storlek – hos en och samma individ Bild: PATRIK JONASSON

Kategorier
#4/2019 Fördjupning Fyndsammanställningar

Höksångaren i Bohuslän – En sångares uppgång och fall

FpV nr 4/2019, s. 24-29

Matti Åhlund, Ingemar Åhlund

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

förändrat fågelliv 24 Fåglar på Västkusten 4/2019 förändrat fågelliv Höksångaren uppvisar en märklig historik i Bohuslän. 1977 upptäcktes en liten koloni på Lindön i Tanum, varefter arten häckade årligen under lång tid. Efter en sista konstaterad häckning 2011 är den exklusiva sångaren tyvärr utgången som häckfågel i landskapet. TEXT: INGEMAR ÅHLUND & MATTI ÅHLUND INGEMAR55AH@YAHOO.SE MATTI.AHLUND@TELIA.COM HÖKSÅNGAREN I BOHUSLÄN – EN SÅNGARES UP PGÅNG OCH FALL höksångaren i bohuslän Fåglar på Västkusten 4/2019 25 HÖKSÅNGAREN HAR VIDSTRÄCKT utbredning i centrala och östra Europa, samt i Centralasien österut till och med Kazakstan. Det europeiska beståndet anges omfatta minst 500 000 par och har en markant östlig tyngdpunkt (BirdLife International 2019). Nära Sverige finns starka bestånd i de baltiska länderna och Polen, som tillsammans uppges ha 30 000–80 000 par (BirdLife International 2004). Bland de nordiska länderna har Finland länge haft det största beståndet; detta har dock minskat från cirka 2 500 par under 1980-talet till 200–800 par i början av 2000-talet (Valkama m fl 2011). I Danmark försvann arten som häckfågel i slutet av 1990-talet efter att under lång tid ha häckat spritt längs landets kuster (Nyegaard m fl 2012). Sydligaste Norge utgjorde tillsammans med Bohuslän höksångarens nordvästligaste utpost i Europa, men där förekommer arten nu i en mycket blygsam utsträckning (<5 par, Shimmings & Øien 2015). KORT OM UTBREDNING OCH HISTORIK I SVERIGE Det svenska beståndet skattades 2012 till cirka 350 par (240–460 par, BirdLife Sverige 2018). Arten är knuten till öar och kuster i den södra delen av vårt land. Större delen av den svenska populationen återfinns på Öland, medan ett mindre bestånd finns på Gotland (ArtDatabanken 2019a). Från Bohuslän, östra Skåne, Blekinge och skärgårdsområdena från Östergötland till södra Roslagen rapporteras eller rapporterades regelbundet enstaka häckningar. Höksångaren har tillfälligt häckat i Halland, Närke och Västergötland (SOF 2002). Dalsland är det enda av våra grannlandskap som helt saknar fynd. De första svenska fynden är från 1814, då två exemplar påträffades på två olika lokaler i Skåne (Svensson m fl 1999). Det är inte känt om arten varit förbisedd tidigare eller om den faktiskt invandrade vid den här tiden. I mitten av 1800-talet häckade emellertid höksångaren i södra och östra Skåne, i Blekinge, östligaste Småland samt på Öland och Gotland. Det svenska beståndet utanför Öland och Gotland har varierat i storlek och utbredning under 1900-talet. Etableringen i Stockholms skärgård skedde under senare delen av 1950-talet och början av 1960-talet, och kan troligen knytas till den kraftiga expansionen i Baltikum under det senaste seklet. Numera får kanske antalet häckande par utanför Öland-Gotland närmast betraktas som försumbart. På den svenska rödlistan återfinns höksångaren i kategorin Sårbar (VU), vilket anger att beståndet bedöms ha ”hög risk att dö ut i vilt tillstånd” (Art- Databanken 2019b). HISTORIK OCH FÖREKOMST I BOHUSLÄN Varken Wilhelm von Wright eller någon annan av 1800-talets auktoriteter redovisar några uppgifter om höksångare från Bohuslän. Förstafyndet utgörs av en 1K-fågel som sköts i Slävik på Härnäset i Lysekils kommun den 13 oktober 1938. Nära nog trettio år senare kom nästa notering, då ett par sågs vid Duvnäs på Nord-Koster i juli 1967 under omständigheter som tydde på häckning. Tio år senare lokaliserades en liten koloni (7 hanar och 4 honor, varav ett eller två häckande par) på Lindön i Tanums kommun. Häckningar utöver den på Nord-Koster 1967 kan förstås ha ägt rum i det fördolda dessförinnan. Det är också tänkbart att höksångaren faktiskt nådde hit i lite större omfattning kring 1977, vilket möjligen antyds av den norska fyndhistoriken. Figur 1 försöker ge en bild av uppträdandet för fåglar som registrerats med häckningskriterier fördelat på tioårsperioder. Det som antalsmässigt gör 1980-talet till det gyllene decenniet är de höga siffrorna på Lindön-Kalvön och Härmanö. Antalet lokaler var tämligen oförändrat per årtionde mellan Hoksangarens flammande blick moter man sallan i Bohuslan numera. Häcknin gar utöver den på Nord- Koster 1967 kan förstås ha ägt rum i det fördolda Bild: MIKAEL PERSSON förändrat fågelliv 26 Fåglar på Västkusten 4/2019 1980 och 2009, men halverades det senaste decenniet. Arten har noterats med häckningskriterier fem av de senaste tio åren: ett fynd 2010 (häckning vid Tjurpannan), två fynd 2011 (varav häckning vid Tjurpannan utgör ett) och ett vardera 2013, 2014 och 2017. Förutom häckningsfynden vid Tjurpannan var övriga fynd tillfälliga observationer, alla på olika lokaler. Följande förteckning behandlar de lokaler där arten häckat eller setts/hörts under häckningstid under minst två år (se figur 2). Lokalerna är ordnade i enlighet med årtalen för förstafynden på respektive plats. År 2010 gjordes mer eller mindre organiserade eftersök under häckningstid på flera av de gamla lokalerna, därav hänvisningarna till det året nedan. Nord-Koster, Strömstad: En sannolik häckning rapporterades som nämnts från Duvnäs 1967. Nästa fynd på ön kom inte förrän 1985, då 4 sjungande hanar inräknades, följt av en konstaterad häckning 1986. Arten rapporterades med som mest 3 ex under 1988, 1989 och 1992, varefter minst 2 2Khanar och 1 hona sågs/hördes tillfälligt 2002 och 1 sjungande hane 2004. Då lokalen specificerats har det gällt Basteviken eller Valnäsområdet. Flera besök gjordes vid lokalerna under 2010, utan resultat, liksom 2007 och 2008. Lindön-Kalvön, Tanum: Under perioden 1977– 2010 rapporterades arten under 25 av de 34 åren, och konstaterade eller troliga häckningar rapporterades under minst fem av dessa. Högsta antalet sjungande hanar (10) inräknades 1986; efter 1988 rapporterades aldrig mer än 3 sjungande från öarna under en säsong. Senast arten noterades på öarna var 2007 (1 sjungande). De två öarna kontrollerades under 2010, utan resultat, medan en 2K-hane påträffades på Lindön 13 juni 2011. Härmanö, Orust: Arten upptäcktes på ön 1981 och rapporterades sedan under fem av åren som följde fram till och med 1993, då den senast noterades. Tre häckningar (1981, 1988 och 1993) och som mest 8 sjungande hanar (1986) utgör de mest intressanta observationerna. Ön genomsöktes i större utsträckning än de andra gamla häckningslokalerna under 2010, men utan resultat. Ramsvikslandet, Sotenäs: Den första noteringen är från 1982. Arten påträffades sedan under 1983– 1985, 1987, 1989, 2001 och 2005; tre häckningar och som mest 3-4 sjungande hanar. Nästan samtliga noteringar är från Hällingedalen med omgivningar. Det är inte känt i vilken omfattning de bästa områdena besöktes under 2010. 1 ex påträffades också vid Fykan 30 juli 2013. Flågen, Harestad, Kungälv: 1985–1987 rapporterades 2–3 sjungande hanar per år härifrån, samt en häckning under det sistnämnda året. Dessutom en konstaterad häckning 1997. Ramsö, Strömstad: 1 sjungande hane 7 juni 1987 och 1 sjungande hane 11 juni 1997. Stocken, Orust: Vid denna ”superlokal” har arten påträffats och ofta häckat på följande tre närliggande lokaler under åren 1988–2003 (noteringar finns från 13 av dessa 16 år): Kattevik: 1 par häckade 1988, 1991 och 1999 (vissa år fanns flera ha- 0 5 10 15 20 25 30 35 1960-69 1970-79 1980-89 1990-99 2000-09 2010-19 Antal Sjungande/par Lokaler med sj/par Höst observerade Höst ringmärkta Markern a bör vara kustnära, varma och gärna ganska torra, med ett artrikt, tätt och varierat lågt buskskikt för bobygget Figur 1. Maximalt antal hoksangare i Bohuslan per artionde. Antalet ”sjungande/par” ar summan av hogsta arssumman per lokal av sjungande hanar eller par for varje artionde. ”Lokaler med sj/par” avser lokaler dar hoksangare noterats med hackningskriterier under respektive artionde. Grafik: MATTI ÅHLUND 0 5 10 15 20 25 30 35 1960-69 1970-79 1980-89 1990-99 2000-09 2010-19 Antal Sjungande/par Lokaler med sj/par Höst observerade Höst ringmärkta Fåglar på Västkusten 4/2019 27 höksångaren i bohuslän nar på plats); dessutom 1-2 hanar 2000 och 2003. Slätterna: 1 par häckade 1988 och 1 par sågs 1989. Båsevik: 1 par häckade 1992, 1993, 1996 och 1999; vissa år fanns flera sjungande hanar på plats. Dessutom noterades fåglar under 1991, 1994, 1998, 2000 och 2001. Utöver de fynd som redovisats här föreligger en notering gällande en sjungande fågel vid ”Stocken” 1995. Åtminstone Båsevik och Flackevik besöktes vid ett par tillfällen under 2010, utan resultat. Storö, Väderöarna, Tanum: 1 permanent revir i maj 1988 (då också 1 ex ringmärktes), 1 sjungande hane 29–30 maj 1989, 2 ex 26 juni 1994, 1 ex 27 maj 2000 och 1 sjungande hane 28 juni 2017. Klåverön, Kungälv: 1 par 9 juni 1988, 1 ex 31 maj 2013. Södra Råssö, Strömstad: 1-2 häckande par 1991, 1 ex 23 maj 1992, 1 häckning 1997, 2 sjungande hanar 1998 (1 häckning) och 1 häckande par 1999. Området har kontrollerats årligen hela 2000-talet. Vallerö, Orust: 1 ex 17 maj 1992 och 1 ex 20 maj 1995. Säby, Tjörn: 1 häckande par 1993, 1 trolig häckning 1997, 1 sjungande hane 6–7 juni 1999 och 1 sjungande hane 17 maj 2001. Området besöktes åtminstone ett par gånger under lämplig tid 2010, utan resultat. Lyrön, Orust: 1 ex i maj 1993 (exakt datum ej angivet), 1 ex 25 maj 1995 och 1 sjungande hane 15– 16 juni 2010. Hönö, Öckerö kommun: 1 sjungande hane på Nötholmen 17 maj 1998 och 1 2K sjungande hane vid Tjälleviks mosse 25 maj 2009. Tjurpannans naturreservat, Tanum: Ett par häckade under 2001–2003, 2006 och 2009–2011. Därutöver rapporterades ett par med permanent revir 2004–2005 och 1 hane med permanent revir 2007. Ett andra par påträffades dessutom tillfälligt under 2003 och ytterligare en sjungande hane under 2006. Under perioden 2001–2010 saknas alltså noteringar blott från 2008, men av Artportalen att döma tycks ingen ha besökt lokalen under häckningstid det året. Arten har eftersökts årligen på lokalen åtminstone till och med 2017. En trolig häckning och minst nitton fynd av enstaka fåglar under häckningstid föreligger också från andra lokaler (sj=sjungande): Strömstad: 1 ex Lindholmen 30 juli 1987. 1 hane Syd-Långö 5 juli 2008. Tanum: 1 ex Heljeröd, Kämpersvik 24 maj 1981. 1 sj Havstenssund 31 maj 1992. 1 honfärgad Långeskär, Havstenssunds skärgård 7 juni 2011. Lysekil: 1 trolig häckning Skaftö 1994. 1 sj Gåsö 4 juni 1995. 1 sj Stora Kornö 21 juli 2004. Uddevalla: 1 ad Gunnarsvik, Skredsvik 31 maj 1977. 1 sj Djupepall, Bokenäs 30 maj 2003. Orust: 1 sj Bö, Långelanda 12 juni 2004. Tjörn: 1 sj Kyrkesund, Klövedal 20 maj 2001. Kungälv: 1 sj Brattön, Solberga 15 juni 1987. 1 sj Dotorp, Solberga 7 juni 2014. Hisingens bohusdel: Ett fynd lär finnas från Torslandaviken från mitten av 1980-talet. Öckerö: 1 permanent revir Björkö 2000. HÖSTFYND Förutom fynden under häckningstid föreligger 28 höstfynd av 1K-fåglar (individer födda under respektive år): ett från 1938 och 27 från perioden 1992–2019, varav 14 gjorda under ringmärkning. Höstfynden har ökat i Bohuslän under de senaste Figur 2. Hoksangarlokaler i Bohuslan. Lokaler dar arten rapporterats ≥ 2 ar under hackningstid ar namngivna. Vid lokal anges forsta och senaste observationen under hackningstid och, inom parentes, hogsta arsantal sjungande hanar och antal ar arten noterats pa lokalen under hackningstid. Aven hostlokaler ar inprickade. Grafik: MATTI AHLUND förändrat fågelliv 28 Fåglar på Västkusten 4/2019 årtiondena (figur 1). Om denna trend är verklig eller mest ett resultat av ökad aktivitet av skådare och ringmärkare är svårt att säga. I Sverige anländer hanarna från mitten av maj, medan honorna kommer något senare. Redan i augusti har de flesta höksångarna lämnat landet. De ungfåglar som dyker upp under hösten har sannolikt ett östligt ursprung, och fynd av sådana fåglar har gjorts ända in i november (ArtDatabanken 2019a). Arten övervintrar i östra Afrika. NÅGOT OM BIOTOP OCH UPPTRÄDANDE Höksångaren har speciella biotopkrav när det gäller häckningslokalerna. Markerna bör vara kustnära, varma och gärna ganska torra, med ett artrikt, tätt och varierat lågt buskskikt för bobygget, ett lite högre buskskikt med uppstickande lövträd för födosök och sångplats. När sådana buskmarker befinner sig i ett visst stadium av igenväxning är de idealiska för artens behov. Höksångaren missgynnas därför av både alltför drastisk röjning och alltför kraftig igenväxning, men gynnas av att ett visst betestryck upprätthålls. Som kanske framgår av historiken ovan tycks höksångaren plötsligt ha dykt upp och börjat häcka på en lokal, och då ofta i form av en liten ”koloni” där flera par uppehåller sig inom ett mindre område, för att så småningom försvinna. Utan aktiv markskötsel och bete verkar arten inte ha blivit kvar mer än något decennium på varje lämplig häcklokal i Bohuslän. Biotopstudier med skötselförslag för markerna kring Ottenby på Öland återfinns i Waldenström m fl (2004). SLUTORD Höksångaren förefaller alltså ha utgått som häckfågel i Bohuslän och sydligaste Norge, kanske på grund av att den här befann sig i utkanten av sitt utbredningsområde och att den föredrar en biotop som, lämnad åt sitt öde, snabbt blir allt mindre lämplig. Som det ser ut nu kommer vi i den närmaste framtiden förmodligen bara att hitta enstaka exemplar under häckningstid, och då inte ens årligen, samt enstaka ungfåglar under hösten. Bild: KRISTOFFER NILSSON Utan akt iv markskötsel och bete verkar arten inte ha blivit kvar mer än något decennium I omradet vid Saby kile hackade hoksangare 1993 och annu i maj 2001 hordes en sjungande hane i omradet. Bild: SIMON CARRINGTON Hoksangarhona i typisk hackmiljo. Fåglar på Västkusten 4/2019 29 höksångaren i bohuslän TACK Stort tack till Rune Hixén, som gick igenom litteraturen fram till och med 1977. # Fotnot: Denna sammanfattning av hoksangarens historik och forekomst i Bohuslan ar en uppdatering av redovisningen i Faglar i Bohuslan nr 1/2011. Referenser ArtDatabanken. 2019a. Artfakta: hoksangare Sylvia nisoria. <https://artfakta.se/artbestamning/taxon/102123> (last 2019-09-07). ArtDatabanken. 2019b. Rödlistning. Bedömningsprocessen, kategorier och kriterier. <https://www.artdatabanken.se/varverksamhet/ rodlistning/Bedomningsprocessen/> (last 2019- 09-07). BirdLife International. 2004. Birds in Europe: Population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12). BirdLife International. 2019. Species factsheet: Sylvia nisoria. <http://www.birdlife.org> (last 2019-09-07). BirdLife Sverige. 2018. Sveriges fåglar 2018. BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Forening & Svensk Fageltaxering, Lunds Universitet. Nyegaard, T., Meltofte, H., Tofft, J. & Grell, M. B.. 2014. Truede og sjaldne ynglefugle i Danmark 1998-2012. Dansk Ornitologisk Forenings Tidsskrift 108: 1-144. Shimmings, P. & Oien, I. J. 2015. Bestandsestimater for norske hekkefugler. NOF‐rapport 2015‐2. Norsk Ornitologisk Forening. SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm. Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Var Fagelvarld, suppl. 31. Sid. 402-403. Stockholm. Waldenstrom, J., Rhonstad, P. & Hasselquist, D. 2004. Habitat preferences and population trends in the Barred Warbler Sylvia nisoria in the Ottenby area, southeast Sweden. Ornis Svecica 14: 107-116. Valkama, J., Vepsalainen, V. & Lehikoinen, A. 2011. The Third Finnish Breeding Bird Atlas. Finnish Museum of Natural History and Ministry of Environment. <http://atlas3.lintuatlas.fi/english> (last 2019-09-07). Bild: MATTI ÅHLUND Sa sent som 2011 hackade hoksangare vid Tjurpannan i Tanum. Bild: SIMON CARRINGTON Unga hoksangare ar latta att forbise.

Kategorier
#3/2019 Fördjupning

Myrslungare och andra folkliga fågelarter

FpV nr 3/2019, s. 16-17

Pär Sandberg

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

Fågelnamnens historia 16 Fåglar på Västkusten 3/2019 DEN LILLA STYVNACKADE MYRSLUNGAREN sa han, tittade på mig och skrattade. Ja varför inte, namnet horsgök finns ju exempelvis för enkelbeckasin. Och då skall ordet hors stå för häst, enligt Ivar Hortlings bok Svenska Fågelnamn. DE STRAMARE VETENSKAPLIGA NAMNEN vill skärpa exakthet och nagla fast det studerade objektet. Och så skall det naturligtvis vara i de sammanhangen. De folkliga namnen eller beteckningarna däremot, måste ha växt fram under nyttjandet av spadar, tung mylla, bra och bistert väder där man fått tåla sig, men antagligen också ur gyllene ögonblick och välsignade stunder. Det borde vara så i alla fall. Namnet på en fågelart kunde bli till ett järtecken, medan det vid andra tillfällen fungerade som årstidsklocka, som visade när det var dags. Man tydde ut ur de ständiga upprepningarna i vardagen, sökte mönster precis som forskaren men inte som raster för teorier. Mönstren ingick i överlevandet, men också som sällskap och kanske till och med som underhållning. Man kan endast försöka föreställa sig bondelandskapets långa tystnad vintertid under 1800-talet, då ensamgårdarna växte fram ur skiftena, och kontrasten i april och maj då bofink och lövsångare kom åter till Norden. Innan radio och annan kommunikation var uppfunnen måste fågelsången tillsammans med ljusets återkomst ha gjort stor skillnad. Kvittrande ladusvalor över gårdsplanen och taltrast som härmade och ljöd över skogen borta i brynet. Den tidens melodiradio? MAN KAN UNDRA om någon i det gamla bondesamhället skrev ner något om dessa iakttagelser, om de reflekterade över dem. Kanske orkade man inte, troligen hade man fullt upp ändå och möjligen var det också trivialt och självklart, inget att plocka fram penna och papper för. Om man nu hade detta och kunde skriva, och så var det ju inte heller till någon direkt nytta. Flera naturintresserade lantpräster däremot noterade systematiskt i Linnés anda med Frihetstidens nya idéer om nytta i vardagen under det tidiga 1800-talet. Många av dem introducerade även nya brukningsmetoder, ny teknik och uppmuntrade till att plantera fruktträd. Handböcker och verk om fåglar från detta bondeårhundrade innehåller många gånger objektivt beskrivande texter med detaljerade mått av vingar, tarser och näbbar, inte minst Sven Nilssons så ofta refererade verk Skandinavisk Fauna. Varje Himmelsget, horsgök och styvnackad myrslungare. Bondesamhällets folkliga artnamn kan vara lika talande som de mer sentida, vetenskapliga. TEXT : PÄR SANDBERG PARSANDBERGVBG@GMAIL.COM MYRSLUNGARE OCH ANDRA FOLKLIGA FÅGELARTER Fågelnamnens historia Kvittrande ladusvalor vid gården och taltrastens sång från skogsbrynet var kanske dåtidens melodiradio. Bild: JAN-ÅKE NORESSON myrslungare och andra folkliga fågelarter fågelart är behandlad med rubriker, där den avslutande lyder: nytta och skada. Under nötväcka står det lakoniskt: köttet är ätligt. Gulsparvens är smakligt, för att nämna ytterligare en art. MEN ÅTER TILL allmogen. Himmelsget var ett annat namn för den långnäbbade beckasinen. Det skulle naturligtvis aldrig godkännas idag i någon namngivningskommitté, men det låter onekligen fantasin skena iväg. Disneys vindlande julslädtomte i skyn dragen av renar eller kanske till och med av getter förklädda till beckasiner …? Medeltidens horsgök med det gnäggande lätet skulle hålla de betande hästarna borta från ängen där beckasinen höll till. Den förebådade även regn sa man, och kallades sålunda också regnmäckra. Tolkningar och tecken, djuren och människorna i en praktisk relation – som det var förr. ÄVEN KRING MORKULLAN finns gott om tolkningar, skrönor och historier. Naturligtvis bidrar den populära jakten till detta, det så kallade draget, i jägarkretsar. Dunkla vårkvällar när ljuset äntligen var tillbaka efter vintern och svårigheten att hitta den kamouflerade vadaren på marken har säkert bidragit till dessa historier. Om den under spelflykten berömda knorten följt av pisspandet kommit att tolkas på flera sätt vet jag inte, men i Ivar Hortlings Svenskas Fågelnamn från 1944 finns en rolig uppgift: ”några förf. göra gällande, att dessa ljud ”födas i halsen, gå i krampaktiga vågrörelser genom bröstet o. buken o. stötas hörbart ut g:m anus, som därvid arbetar konvulsiviskt och kränges ut o. in”. Förleden mor i namnet kommer av ”tät skog” och kulla betyder ungefär ”flicka”. Kullan var en omhuldad fågel i jägarkretsar. I Hortlings roliga och kulturhistoriskt intressanta bok finns tusentals lokala namn för olika fågelarter. Dock inget som inleds med prefixet ”styv”, sålunda inte heller någon styvnackad myrslungare. Förslag på art? # I svunna sekler fick fåglar som höll till runt gårdarna sina egna namn. Ibland för att de var jaktbart vilt, ibland för att de stakade ut viktiga datum för sådd, skörd och andra väsentligheter i bondesamhället. Bilden är från Äskhults by, norra Halland, pietetsfullt bevarad till eftervärlden. Bild: AERIAL PHOTO OF GOTHENBURG Bild: PÄR SANDBERG Fåglar på Västkusten 3/2019 17 Himmels – get var ett annat namn för den långnäbbade beckasinen