Kategorier
#1/2020 Artporträtt

Nordsångare – Sen, välkamouflerad långdistansare

FpV nr 1/2020, s. 24-27

Hampus Lybeck

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

AArrtspaningtspaning 24 Fåglar på Västkusten 1/2020 Bild: STEFAN HAGE Artspaning FRÅN FÖRRA NUMRETS sydsvenska vassar förflyttar vi oss nu med raska steg mot fjälldalarnas krumma björkar och videkantade vattendrag. Visserligen var det inte alls så länge sen vi kikade på en tätting, men så är också nästan hälften av världens fågelarter tättingar. Ganska många, i synnerhet i tempererade områden, är dessutom som vårt studieobjekt diskret kamouflagegröna. Eller ja, tempererade och tempererade – påfallande ofta tillbringar ju även svenska häckfåglar halva året eller mer på tropiska breddgrader. NORDSÅNGAREN, SOM DET HÄR skulle handla om, är på den punkten således något av en extremist. Liksom en hel del andra fåglar som häckar längst norrut angör de häckningsområdena senast på året. Nordsångaren, där hela världspopulationen med bestämdhet tar vinterkvarter i Sydostasien, blir i ytterkanterna av utbredningen en av de tättingar som flyttar längst i världen, så den dimper inte ner i Lappland förrän vid midsommar. Därefter dryper den av igen redan i mitten av augusti. Och till skillnad från merparten av seriens tidigare fåglar, som går att se inom vårt rapportområde åtminstone del av året, så gör nordsångarens val av sträckrutt att det är en utsökt sällsynt händelse att få se en sådan i södra Sverige. I Artportalen finns exakt noll fynd från Göteborgstrakten, tre från Halland och sex från Blekinge. Noteras bör förresten att flera av de sydliga sträckfynden är gjorda i september–oktober, långt efter normal sträcktid. Dock har Storbritannien, som rimligen ligger ännu mer fel, totalt drygt 200 fynd sen man började räkna. ARTEN BESKREVS 1858 SOM Phyllopneuste borealis utifrån ett exemplar insamlat vid Ochotska havets norra strand. 1881 noterades så det första fyndet i Sverige, närmare bestämt i Karesuando och 1916 konstaterades häckning första gången. Under 40- och 50-talen blev Abiskotrakten något av artens kärnområde i Sverige, medan man under senare tid har allt fler fynd runt Ammarnäs och Tärnaby, möjligen beroende på högre ornitologisk aktivitet. Uppskattningsvis är den svenska stammen inte mycket mer än 100 par, vilket skall jämföras med Norges uppemot 500 och Finlands 1 000–5 000. Bortsett från att det förefaller mysigare i Finnmark än på svensk botten, så kan man alltså se att vi återigen har med en randpopulation att göra, men inte dess nordliga extrem, utan dess västliga. Som ytterligare jämförelse kan nämnas att populationen i europeiska Ryssland förmodas uppgå till runt en miljon par. FÅR MAN TRO ROSENBERG så ligger nordsångarens ursprungliga kärnområde någonstans i centrala Sibirien, alltså lite längre västerut än där den första gången insamlades. Därifrån har arten så småning- Nordsångaren drar årligen från vintervistet i Sydostasien till våra nordligaste fjälltrakter – en sträcka på drygt 1000 mil. Med sin aviga sträckrutt tillhör den de riktigt svårsedda – i synnerhet i våra trakter. TEXT: HAM ,P US LYBECK HAMPUS.LYBECK@GOF.NU NORDSÅNGARE – SEN, VÄLKAMOUFLERAD LÅNGDISTANSARE nordsångare Först runt midsommar brukar nordsångaren anlända till häckningsområdet i norra Lappland. Fåglar på Västkusten 1/2020 25 Bild: TOMAS LUNDQUIST/N Artspaning 26 Fåglar på Västkusten 1/2020 om spridit sig i öst-västlig riktning och till sist alltså nått fram till Skandinavien. Åt andra hållet bromsades inte dess framfart som hos många andra småfåglar vid Sachalin eller Kamtjatka. Istället är nordsångaren unik som enda häckande Phylloscopus– art i Alaska (där den på Yup’ik-språket kallas cungakcuarnaq) och hela Amerika. Och hela populationen tillbringar alltså större delen av året i Sydostasien – Alaskakontingenten lär ha en förkärlek för Filippinerna. Till skillnad från många fåglar som i takt med sin spridning korrigerat sträckleden för att få kortast möjliga flygning, så tycks nordsångarna föredra att först rikta sig mot det gamla sibiriska kärnområdet, mer eller mindre rakt norr om vinterkvarteren, för att sedan stråla ut. Därav alltså att det är så sällsynt att se dem på sträck i Sverige, till skillnad från exempelvis blåhaken, som mest övervintrar i det närbelägna Indien, men kan ses på svenska sträcklokaler. Flest fynd av häckande nordsångare finns förstås i de nordligaste delarna av landet, men enstaka häckningsfynd har gjorts i Dalarna och Värmland. NÄR JAG TIDIGARE i texten påstod att många fåglar, nordsångaren inkluderad, tillbringar större delen av året i tropikerna, ja då tog jag i en smula. Det ligger betydligt närmare sanningen att de ägnar lejonparten av året till att bege sig till och från tropikerna. Det beräknas nämligen att varje dygn flygtid för en så liten fågel kräver ungefär sju dygns återhämtning, vilket ger att det tar tre till fyra månader att tillryggalägga distansen. Det i sin tur ger inte mer än några månaders ”semester” innan det är tid att åter anträda sträcket. Från Abisko till Jakarta är det drygt 1 000 mil längs det man brukar kalla fågelvägen, men riktig fågelväg innebär ju att svänga av för att slippa flyga för långt över vatten, att göra avstickare till bra rastplatser, att slå lovar kring bergsmassiv och liknande, samt som vi nyss lärt oss, instinktivt ta omvägen via Krasnojarsk, eller var nu epicentrum i nordsångarens utbredning kan tänkas ligga. NÄR SÅ DEN TROLIGEN ganska utpumpade nordsångaren angjort Abisko (eller för all del annan trevlig plats) är det inte läge att vila på sina lagrar eller lägga upp fötterna och rulla tumme. För att hinna med allt bestyr innan augustisträcket går brinner det i knutarna att få rullning på bobygget. Som vi sa förut är det en gammal sanning att nordsångaren anländer runt midsommar, men tidigaste noteringen i Sverige är så tidigt som 30 maj. Undertecknad inventerade för övrigt stenfalk i Padjelanta 2008 och de påbörjade häckning ett par tre veckor tidigare än på 70-talet, så det är inte otänkbart att andra fåglar gjort detsamma. Man kan hur som helst med ganska gott fog sluta sig till att nordsångaren vill ha ungarna kläckta lagom till att myggsvärmarna börjar tätna, så att även nästa generation får mat så de växer snabbt och hinner komma iväg ordentligt innan det blir höst i fjällen. SOM HOS MÅNGA ANDRA lövsångarsläktingar anläggs boet lågt i en buske eller direkt på marken. Det ser ut som en bollformad hydda av gräs och andra växtdelar, med ingång på sidan. I vissa fall vävs andra material som renhår in. Honan står ensam för bygget, samlar material långt från platsen och vidtar ett antal mått och steg av försiktighet innan hon flyger fram och bygger, för att inte locka predatorer. Trots extra logistik är det hela gjort på ett par dagar. På ruvningsfronten kan hanen tänka sig att täcka ett par dagpass, men har överlag inte honans (förstås helt instinktiva) hängivenhet. Motstridiga uppgifter anger kullstorlek mellan tre och sju ägg. I Sverige (och sannolikt Norge) förknippas nordsångaren med fjällbjörkskog, men i övriga delar av utbredningsområdet finns den också i barrskog med inslag av björk eller vide. LÖVSÅNGARSLÄKTINGAR FÖRRESTEN. Vän av ordning vädrar troligen morgonluft … Som säkert många vet fanns det fordom en stor hopklumpad familj för alla de små fåglar som benämndes ”sångare”. Efter att DNA-studierna gjort sitt definitiva intåg insåg man att det hela var ett veritabelt gytter. En hel radda utvecklingslinjer, många ganska avlägset släkt med varandra kunde skönjas, och fick separeras. Således bildades nya familjer, däribland Phylloscopidae, innehållande lövsångaren med släktingar, totalt 78 arter i dagsläget. Men säg den glädje som varar. Nordsångaren må i det stora hela likna Nordsån garen vill ha ungarna kläckta lagom till att myggsvärmarna börjar tätna Det är oftast den välartikulerade sången som avslöjar att nordsångaren har kommit på plats. Fåglar på Västkusten 1/2020 27 nordsångare de mer utbredda arterna i landet (skiljs kanske bäst ut på det långa, ljusa, kraftiga ögonbrynsstrecket och det diskreta vingbandet) men är bland de arter som förekommer här närmast kusin med lundsångaren. Dessa två arter finner sina allra närmaste släktingar inom undersläktet Acanthopneuste – ett litet gäng om tio mer eller mindre vingbandade grönisar. Dessa har i sin tur sina närmaste släktingar bland bambusångarna, vilka tidigare behandlats som det egna släktet Seicercus men införlivats i Phylloscopus för att bringa nån sorts ordning i ordningen. TIDIGARE DELADES NORDSÅNGAREN IN i ett antal underarter baserat på geografiskt tillhåll, men på senare tid enades man om att de morfologiska skillnaderna var alltför små, och arten är idag så kallat monotypisk, bortsett från två underarter som i samma veva uppgraderades till goda arter, nämligen japansk nordsångare och kamtjatkanordsångare. Vi tenderar ju att avsluta med några ord om bevarandestatus –så även denna gång. Globalt är arten med sin rikliga och väl spridda population betraktad som livskraftig. Den svenska populationen är dock så liten och gles (det är rimligen trögt för ett som mest tresiffrigt antal nordsångare att hitta varandra när de omges av bokstavligen miljoner lövsångare) att den skulle kunna rödlistas som akut hotad enligt kriterium D – liten population. Den betraktas dock endast som sårbar, en mildare grad, eftersom det finns goda möjligheter för finska och ryska fåglar att invandra. Ingen större ko på isen således. # Den sven ska populationen är liten och gles Nordsångaren skiljs från lövsångare och andra släktingar i Phylloscopidae på det långa, ljusa, kraftiga ögonbrynsstrecket och det diskreta vingbandet. Illustration: HAMPUS LYBECK Bilder: TOMAS LUNDQUIST/N

Kategorier
#4/2019 Artporträtt

Småfläckig sumphöna – Vasshavets storfotade smygare

FpV nr 4/2019, s. 32-35

Hampus Lybeck

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

AArrtspaningtspaning 32 Faglar pa Vastkusten 4/2019 Smaflackig sumphona alls inget slaktskap med honsfaglar. Den ingar i familjen Rall, precis som vattenrall och kornknarr. Bild: STEFAN HAGE Artspaning småfläckig sumphöna Faglar pa Vastkusten 4/2019 33 JAG HAR OMVÄXLANDE skrivit om fågelfaunans ljusskyggare element och mer exhibitionistiskt lagda arter, men dragningen har ändå legat åt vassmygande, stubbgömmande och mosshasande arter, på det att de ofta har större del av levnad och omständigheter höljda i dunkel för gemene man. I synnerhet tycks vi allt som oftast återkomma till vassdväljande arter, kanske för att det är en ofta svårskådad och otillgänglig miljö, som tyvärr historiskt motarbetats med tilltagande idoghet av människan. VI VÄNDER DÄRFÖR KIKAREN mot en av de vassaste smygarna i vassen, nämligen småfläckiga sumphönan, vars anonymitet är så påtaglig att vår redaktör inledningsvis oroade sig för att det inte skulle finnas tillräckligt med material till en artikel. Vi får väl se hur det är med den saken. Småfläckig sumphöna, således. Det är oklart om exempelvis Linné eller annan motsvarande auktoritet antog att det fanns släktskap med hönsen – han var ju ändå främst botaniker – eller om det bara handlade om association utifrån ytliga morfologiska likheter. Men istället är de alltså rallar, i sällskap med till exempel sothöns, rörhöns och kornknarr. Ett steg upp i den taxonomiska hierarkin finns ordningen tran- och rallfåglar (Gruiformes) – eller snarare oordningen, för där har det varit nästan lika mycket besvär som med ordningen storkfåglar om ni minns, där herrar Sibley och Ahlquist knökade in ungefär hälften av alla ordningar hos storkarna. I Gruiformes ligger det i alla fall till så att man har plockat bort trapparna som fanns där förr, samt exempelvis de för Madagaskar endemiska mesiterna, vars egentliga släktskap verkar höljt i dunkel och de sydamerikanska seriemorna, tydligen släkt med de förhistoriska gigantiska terrorfåglarna (Phorusrhacidae) och med falkfåglar (Falconiformes). En annan spännande utbrytargrupp är ordningen solrallfåglar (Eurypygiformes) innehållande endast två arter – den säregna solrallen från tropiska Amerika (som för övrigt finns till beskådan på Universeum) och Nya Kaledoniens märkliga flygoförmögna kagu, som ser ut lite som en duvblå dvärgväxt häger. Trots avståndet är dessa två alltså varandras närmaste nu levande släktingar. Inom ordningen tran- och rallfåglar hittar vi också en del udda typer, som till exempel ralltranan, i skådarkretsar kanske mer känd under sitt amerikanska namn Limpkin. En smått underlig och mycket högljudd fågel, som mycket riktigt ser ut som nån sorts kompromiss mellan liten trana och stor rall. För övrigt kan man läsa sig till att dess näbb är särskilt väl ägnad åt att dra mollusker ur sina skal, i synnerhet äppelsnäckor, som lever och frodas i bland annat Floridas våtmarker. FÖR ATT NU faktisk tala om familjen Rall, så förmodas ordet ”rall” vara ljudhärmande, såtillvida att Vassdväljande och hönlik, men trots sitt namn är detta en rall, känd för sina vittljudande, lätt raspiga repriser. Och August Strindberg hade fel: den vandrar inte till fots till övervintringsområdet. TEXT: HAM PUS LYBECK HAMPUS.LYBECK@GOF.NU SMÅFLÄCKIG SUMP HÖNA – VASSHAVENS STORFOTADE SMYGARE Artspaning många av arterna (i synnerhet avses kanske just vattenrall) ofta ägnar sig åt raspig olåt. Enligt annan källa härleds det till vulgärlatinets rascula från latinets radere – ”skrapa”. Familjen består av mellan 150 och 160 arter – exakt hur många är lite komplicerat eftersom taxonomin inom familjen är så rörig och en del fåglar som traditionellt inkluderats har visat sig ha sina närmaste släktingar på helt annat håll, och så vidare. Den småfläckiga sumphönan är på intet vis förskonad från denna rörighet. Den tillhör släktet Porzana (som lär ska vara ett ord för sumphöna från det venetianska språket) vilket tidigare inkluderade tretton arter, däribland de sällsynta sverigegästerna mindre sumphöna och dvärgsumphöna. Av dessa återstår nu tre – föremålet för denna text samt den amerikanska karolinasumphönan, sedd tre gånger i Sverige, och australisk sumphöna. Det fungerar nämligen så att om arter i samma släkte befinns ha olika förfäder så är släktet parafyletiskt och måste nedmonteras. Men den småfläckiga sumphönan har heller inte fått sitta vackert i eget släkte ända sen binomialnomenklaturen lanserades. Linnés protonym på arten var Rallus porzana. Sedan dess har den även gjort sejourer i släktena Fulica och Gallinula, samt enligt Brehm Phalaridium. Det verkar för övrigt vara den gamle gode Sven Nilsson som etablerade namnet småfläckig sumphöna. Linné anger inget svenskt namn i Fauna Svecica, Brehm (eller noga räknat hans översättare J. E. Wahlström) drar till med kärrhöna, medan en viss herr A. W. Malm (med valen ni vet), som studerat ett antal terminer under Nilsson i Lund varifrån han var bördig, i Göteborgs och Bohusläns fauna (1877) klämmer i med ”rörhöna”. Den art som normalt kallas rörhöna verkar då ha varit en raritet norr om Skåne, medan ”rörhönan” det vill säga småfläckig sumphöna var vanligare. Den sällsyntare arten hade under 30 år endast inlämnats i fem exemplar till Malm och inga bevis för häckning i Göteborg fanns ännu. Eftersom rörhöna var upptaget fick den heta ”vasshöna”. Malms rörhöna, alltså småfläckiga sumphönan, beskrivs häcka i Lundbyvassen och Tingstadsvassen samt fordom i Stadsvassen på den tiden den fanns (jag har ännu inte lyckats luska fram vilket område som avses. Möjligen Gullbergsvass, som exploaterades under mitten av 1800-talet om inte minnet sviker). Intressant således att man för 150 år sen hade så pass många småfläckiga sumphönor i Göteborgstrakten, medan det idag bor rörhöns i snart sagt varje damm och vattenhinder och den småfläckiga inte ens är årlig i rapportområdet. En trolig orsak är väl att Lundby-, Tingstads-, och Gullbergsvass, då sammanhängande vassområden på var sida om älven med total yta motsvarande 4–6 gånger Slottsskogens, fått ge vika för bebyggelse. DET OM DET, men hur ser en dylik best ut då? Man skulle enkelt kunna påstå att den småfläckiga sumphönan är rätt så genomsnittlig när det kommer till rall-attribut. Den är mer eller mindre päronformad, långbent med stora fötter, rundvingad och med kort, spetsig stjärt typisk för många rallar. Näbben är betydligt kortare än vattenrallens böjda snabel och går i gult och rött. Fjäderdräkten går mestadels i brunt och grått i likhet med övriga svenska rallar utom sothöna, men till skillnad från För 150 å r sedan hade Lundby-, Tingstadsoch Gullbergsvass en yta motsvarande fyra till sex gånger Slottsskogen 34 Fåglar på Västkusten 4/2019 Smaflackig sumphona forblir oftast osynlig ute i vassruggarna. Det kravs talamod om man vill se den live Bild: STEFAN HAGE Just läte t, inte starkt men gällt, färdas långt, påminnande på håll om droppande vatten Fåglar på Västkusten 4/2019 35 småfläckig sumphöna övriga, och orsak till artnamnet, är att den är översållad med fläckar, nästan som i två lager. Det undre är större svarta fläckar mest åt ryggen, som ger ett fjälligt utseende. Över det är fågeln beströdd med små vita fläckar, vilka på bakre flanken ofta får svart kontur. I vinterdräkt blir buken ljusare. Dunungarna är som hos väldigt många rallar (men inte sothönsen) helsvarta. Längdmässigt är småfläckig sumphöna ungefär som en kraftig stare och ligger internationellt sett i den nedersta kvartilen av rallarnas storleksordning, som löper från den sibiriska swinhoerallens 13 centimeter till sydötakahens i snitt 65 centimeter och 2,5–4 kilo(!). SOM NÄMNTS HUSERAR småfläckiga sumphöna gärna i marker med vidsträckt vass som erbjuder gott skydd när den klafsar omkring på jakt efter späda skott och allehanda småkryp, men även andra slags våtmarker kan duga så länge skydd och skyl finns. Boet förläggs till en torrare tuva, ofta kringränd av vatten, och kan rymma upp till femton ägg. Till skillnad från flera andra rallar i vår fauna som plägar övervintra åtminstone vid gynnsam väderlek, så flyttar småfläckiga sumphönan bort under tidig höst och återvänder under våren. Moderna fenologirekord för Göteborgs rapportområde anger 6 april som tidigaste vårobs och 10 september som senaste höst. Dessa data kan jämföras med fågelåret 1856, då August Wilhelm Malm antecknar 19 april respektive 8 oktober. ”Sin gälla stämma låter hon genast vid ankomsten ljuda från vassarna öfver nejden”. Och som andra flyttande rallar angör och lämnar vår sumphöna häckningsplats i skydd av nattens mörker. Följaktligen är det sällsynt att se den flyga, en aktivitet som den liksom många kolleger tycks hysa en djup avsmak för. 1800-talets naturalfilosofer och amatörintresserade som till exempel August Strindberg funderade på om sumphönor helt enkelt övervintrade under jord, eller kanske fotvandrade söderut, då de bevisligen fanns i marknadstorgens viltbodar på kontinenten under hösten (är det kanske där Linné en gång fått fatt i namnet ”Porzana”?). Endast i akut nödläge, då reträtt till fots inte är möjlig, flyger en skrämd småfläckig korta sträckor med dinglande ben. Med tanke på deras kraftiga byggnad och sparsamma utrustning på vingfronten så är den där nattflytten antagligen inget under av skönhet att beskåda, men det är praktiskt för kryssare, eftersom diverse sträckande rallar på så sätt blir känsliga för blåst och lätt hamnar fel. Exempelvis har ju den amerikanska karolinasumphönan setts i Sverige ett par tre gånger. Och egentligen kan man ju tycka att det nästan är lite märkligt att en hel familj fåglar som är så lite sugen på flygning inte helt enkelt kastat av sig det hemska oket och bara promenerat. Fast på sätt och vis har det ju hänt, även om det naturliga urvalet gjort att det antagligen bara skett med framgång på öar. Flygoförmögna rallar är nämligen en påfallande vanlig företeelse, även om de blivit markant färre i takt med människans framfart. Men exempelvis är nyss nämnda sydötakahe (en av purpurhönorna) en flygoförmögen ö-endem. Likaså världens minsta nu levande flygoförmögna fågel, atlantrallen, som bara finns på den obebodda Inaccessible island, 45 kilometer sydväst om Tristan da Cunha (Lyallklippsmygen, en flygoförmögen tätting endemisk för Stephens Island, Nya Zeeland, var mindre men utrotades av katter 1895). Många flygoförmögna endemiska arter, som till exempel nordötakahe, rödrallen på Mauritius och Chathamöarnas hawkinsrall är alla utrotade sedan minst hundra år. DEN SMÅFLÄCKIGA SUMPHÖNANS utbredningsområde sträcker sig från Spanien till mitt på Sibirien, och den övervintrar i ett område från Sudan ner till Sydafrika, samt delar av Indien. Som Malm skriver ljuder lätet strax efter ankomst och just lätet, inte starkt men gällt, färdas långt, påminnande på håll om droppande vatten, är något listkryssande fågelskådare vet att uppskatta eftersom svenska regler gör gällande att identifikation på lätet går bra, medan en del andra länders listor kräver okulär kontakt. Ett envetet, vittljudande ”huitt”, som tyvärr inte får samma möjlighet att höras som på 1850-talet, nu när älvens vassar är ett minne blott. Och trots ökad medvetenhet och bevarandeåtgärder, betraktas den småfläckiga sumphönan som ”sårbar” i Sverige enligt senaste rödlistebedömningen. Den globala populationen är geografiskt väl utbredd och på många platser mer ökande än här, så den klassas som ”livskraftig”, och det är väl ändå något man får lov att glädjas åt. # Illustration: HAMPUS LYBECK

Kategorier
#3/2019 Artporträtt

Den brandkronade – Expansiv minsting med barsk uppsyn

FpV nr 3/2019, s. 38-41

Hampus Lybeck

Läs/Ladda ner

Normal

Högupplöst

Artspaning 38 Fåglar på Västkusten 3/2019 Brandkronad kungsfågel häckar ända uppe i Svealand numera. I södra Europa föredrar arten lövskog med korkekar, men här uppe i norr kan granplanteringar gå an. Bild: RONNY MALM den brandkronade DEN BRANDKRONADE – EXPANSIV MINSTING MED BARSK UPPSYN Näst minst i landet med eldfängd hjässa och växande territorium . Den nordliga randpopulationen har flyttat fram positionerna med i snitt två mil om året, alltsedan den fabulösa häckningen i Slottsskogen 2007. TEXT: HAMPUS LYBECK HAMPUS.LYBECK@GOF.NU S Å VAR DET DAGS att stifta närmare bekantskap med ännu en av våra befjädrade vänner. Till skillnad från förra numrets svarta stork så har aktuell art, brandkronad kungsfågel, sett en ökande trend i landet, från att hos Brehm i andra svenska utgåva (1875) inte ens omnämnas, till att 2016 uppskattas till nära 10 000 par – bara i Skåne. Således knökar den ned gärdsmygen från platsen som Sveriges näst minsta fågel (även om en del källor gör gällande att storleksförhållandet kungsfåglarna emellan skulle vara det omvända). HUR DET NU LIGGER till med den saken så är den brandkronade kungsfågeln (i skådarsammanhang ofta förkortad till ”BK”) precis som sin här vanligare kusin en ganska gröngrå skapelse, dock med något klarare nyanser och skarpare kontraster. Ansiktsteckningen är kanske den främsta skillnaden – medan den vanliga kungsfågeln är närmast jämngrå med pepparkornsöga som ger ett näpet och milt utseende, så gör BK:ns vita ögonbryn och svarta ögonstreck att den får en barskare uppsyn. Som namnet antyder tenderar brandkronade kungsfåglar också ha något mera orange i sitt gula hjässband. KUNGSFÅGLARNAS SLÄKTSKAP MED ANDRA små mossgröna fåglar är ett spörsmål som under långa perioder var föremål för diskussion. På Linnés tid ansågs den brandkronade kungsfågeln vara en variant av den vanliga, och de totades ihop och bokfördes som Motacilla regulus. Genom den holländske biologen Coenraad Jacob Temmincks försorg fick vår brandkronade vän artstatus 1820. Vid den tiden ansågs kungsfåglar höra till sångarnas muntra skara och följaktligen fick den namnet Sylvia ignicapilla. Eventuellt ansågs kungsfåglarna under någon tid också vara mesar eftersom de ofta sågs i mestågen vintertid. Vid tiden för andra svenska upplagan av Brehms Djurens Lif (1875) Fåglar på Västkusten 3/2019 39 Artspaning som nämndes ovan (ett utmärkt verk för sådana här artporträtt eftersom det finns inskannat på nätet, gratis tillgängligt), där brandkronad kungsfågel alltså inte omnämns, hade kungsfåglarna till sist placerats i det egna släktet Regulus inom familjen lövsångarelika (Phyllopseustidae) vilken delades med släktet Phyllopseustes (idag Phylloscopus förstås), med välbekanta svenska sångararter som skogsknettern, lövsmygen, och grankäxan. I modern tid placeras kungsfåglarna i egna familjen Regulidae, men lövsångarna i Phylloscopus anses alltjämt vara bland deras närmaste släktningar. Ironiskt nog vill en del taxonomer bryta ut den art i Phylloscopus som mest liknar en kungsfågel, nämligen kungsfågelsångaren, samt ett antal närbesläktade arter som tidigare betraktades som underarter till densamma och ytterligare några arter som häckar från Himalaya och norrut, till det egna släktet Abrornis. KIKAR VI SÅ NÄRMARE på själva släktet Regulus så återfinns där sex arter. Förutom kungsfågel och brandkronad även gulkronad och rödkronad kungsfågel från Nord- och Mellanamerika, och så ö-endemerna Madeirakungsfågel och Taiwankungsfågel. Madeirakungsfågeln är mycket lik brandkronad kungsfågel och räknades förr som en underart till denna. Även den så kallade kanariekungsfågeln ansågs förr vara en underart av brandkronad, men fick status som god art, varefter den sedermera kommit att betraktas som två underarter till vanlig kungsfågel. Så kan det gå … Taiwankungsfågeln har också den på grund av sitt utseende misstänkts vara en underart till brandkronad kungsfågel, men har genetiskt visat sig stå närmare asiatiska underarter av vanlig kungsfågel. Den nordamerikanska rödkronade kungsfågeln däremot är så olik övriga arter (färg, storlek och det faktum att hjässbandet är rött och inte gult) att en del överväger att flytta arten till ett eget släkte. Vidare bevisar ett fossilt fynd förhistorisk förekomst av den nu utdöda arten Regulus bulgaricus) för två miljoner år sedan. Denna fossila art betraktas som en förfader till brandkronad kungsfågel, från vars linje den vanliga kungsfågeln knoppades av för ungefär en miljon år sen. I SIN NOMINATFORM ÅTERFINNS den brandkronade kungsfågeln över större delen av Europa samt i ett antal smärre områden åt mindre Asien till – alltså ett mycket mindre utbredningsområde än för kungsfågeln, som har ungefär samma europeiska utbredning men även bebor norra Eurasien bort till Himalaya, samt delar av Kina, Korea och Japan. På Balearerna och i nordvästra Afrika häckar brandkronad kungsfågel av underarten balearicus och populationerna i Kaukasus och på Krim beskrevs relativt nyligen som separata underarter, även om de allt som oftast fortfarande inkluderas i nominatformen. Om artens spridning norrut kan konstateras att den kring 50-talets mitt, enligt A Field Guide to the Birds of Britain and Europe (som författarna för övrigt dedikerar till sina svårt prövade hustrur) sågs tillfälligt i Danmark, men ej säkert setts häcka där, medan den 1990 förärade Skåne inte mindre än två konstaterade häckningar. Under de följande 20 åren gjordes enstaka häckningsfynd, inklusive några blandäktenskap med vanlig kungsfågel. Länge var den publikfriande häckningen i Slottsskogen 2007 den nordligaste kända, men i dagsläget, med arten etablerad som häckfågel i stora delar av södra Sverige, har det förekommit att den häckat långt upp i Svealand. Den nordliga randpopulationen har således flyttat fram positionerna med i snitt två mil om året, på ett ungefär. Till viss del tycks brandkronade kungsfågelns framgång i Sverige bero på dess benägenhet att finna en miljö som övrigt villebråd anser vederstygglig, nämligen skogsplanteringen, tämligen fördragsam. Det är en annan taktik än på kontinenten där de båda arterna kungsfågel undviker konkurrens genom att kungsfågeln föredrar barrträd, medan brandkronad har en dragning åt lövskog, i synnerhet korkek där sådan finnes. BRANDKRONAD KUNGSFÅGELS NÄRVARO I folkloristiken är lite vagare än hos många andra fåglar, eftersom den inte förrän 1820 skildes ut som egen art. Därmed kan hjälten i den gamla Aisoposfabeln om när en liten fågel gömde sig bland kungsörnens fjädrar och på så sätt lyckades flyga högst när inte örnen orkade längre, precis lika gärna vara brandkronad som vanlig kungsfågel, då bägge arter förekommer i Grekland och antagligen gjorde det under antiken också. Eftersom det slarvades mer med arttillhörigheter förr om åren finns det också en viss möjlig- På tyska heter den Sommergoldhähnchen – ”sommarguldtupp” 40 Fåglar på Västkusten 3/2019 Illustration: HAMPUS LYBECK Fåglar på Västkusten 3/2019 41 den brandkronade het att det kan ha varit gärdsmyg som åsyftades (ett bestående problem – kör man det spanska ordet för kungsfågel, reyezuelo, genom Google Translate kommer gärdsmyg ut på andra sidan, trots att gärdsmyg heter chochín). Både Aristoteles och Plinius den äldre anger gärdsmyg som fåglarnas konung (som ju heter Zaunkönig – staketkung, på tyska). Det blir inte lättare av att BK tydligen fordom kallats Fire-crested Wren på engelska. En möjlig anledning till hela förvirringen är att gärdsmyg på gammal grekiska heter basileus – kung, medan kungsfågel heter basiliskos – liten kung. OCH MED DEN SMIDIGA glidningen kan det ju vara lämpligt att grotta ner sig i ytterligare en liten kista av den outsinliga skatt som heter fågelnamn. Det svenska trivialnamnet brandkronad kungsfågel är som så ofta annars sakligt, rättframt, en smula tråkigt. Som nyetablerad har arten förstås haft svårt att skaffa sig intressanta folkliga namn. Släktesnamnet Regulus är helt enkelt diminutiv av Rex – kung, medan artepitetet ignicapilla kommer av latinets ignis och capillus – eld respektive hår. På grund av missförstånd kring latinsk grammatik angavs artepitetet före 2010 eller så oftast som ignicapillus, men det är alltså fel. Temat med eldfängd huvudknopp går igen i flera språk. Svenskan förstås, och engelskans Firecrest, men även till exempel norskans rødtoppfuglekonge och färöiskans Reyðknokkutur títlingskongur. På tyska heter den Sommergoldhähnchen – ”sommarguldtupp” med diminutiv (medan vanlig kungsfågel heter Wintergoldhähnchen) medan den på spanska kallas reyezuelo listado – randig kungsfågel. JÄMFÖRT MED KUNGSFÅGELN HAR brandkronad kungsfågel som sagt ett lite mindre utbredningsområde, och har på sina håll gått tillbaka, troligen på grund av habitatförlust. Den explosiva expansionen norroch söderut under de senaste 60 åren eller så gör emellertid att inget hot mot artens fortlevnad bedöms föreligga i dagsläget. Men även om det är en fantastisk liten fågel att få uppleva, så kan vän av ordning kanske inte riktigt låta bli att oroa sig för varthän det barkar och varför? Om varmare klimat ligger bakom arters expansion norröver så förtas det roliga kanske lite av att andra arter inte längre finner miljön passande och dör ut. Men då den brandkronade kungsfågeln inte med omedelbar tydlighet konkurrerar med så värst många andra redan etablerade fåglar i landet utan verkar ha hittat en outnyttjad nisch, så kanske vi kan vänta ett litet tag med att oroa oss. # Både Ari stoteles och Plinius den äldre anger gärdsmyg som fåglarnas konung När brandkronad kungsfågel visar sin hjässa blir namnet extra begripligt. Bild: RONNY MALM